LUBLIN (f. 1892). L. var från o. 1920 en av stumfilmens elegantaste, spirituellaste och fantasifullaste regissörer och har med samma framgång varit med om att bygga upp talfilmens teknik. Hans största segrar markeras av ”Carmen”, ”Madame Dubarry”, ”Äktenskapsvirveln”, ”Solfjädern”, ”Patrioten”, ”Passion” och ”Montmartre”. L. har huvudsaki. verkat i Hollywood, Kalifornien, U.S.A. G.K-g. Lublin [lo'-], huvudstad i vojvodskapet L. (31,123 kvkm., 2,467,266 inv.), Polen, mellan Katedralen i Lublin. Weichsel och Bug, 150 km. s.ö. om Warszawa; 112,539 inv. (1931), mer än Vs judar. L. har univ., grundat 1919 (824 studenter 1931/32), samt flera högre skolor. Den gamla konunga-borgen (upplåten till fängelse, delvis restaurerad) har flera partier kvar från medeltiden, bl.a. Treenighetskapellet. Katedralen är från 1500-talet (i jesuitstil). Historisk märkvärdighet från jagiellonernas dagar och föreningen med Litauen äger den gotiska dominikankyrkan. I gotik är också den nyrestaurerade kyrkan ”Segrarnas jungfru Maria”. Biskopssäte. Textil-, läderindustri, kvarnar och bryggerier; tillverkning av lantbruksredskap. — Under världskriget erövrades L. 30/t 1915 av österrikarna och blev säte för den österrikisk-ungerska militärförvaltningen i Polen M.P.;E.W. Lubli'nski, Samuel, tysk kritiker och förf, av judisk börd (1868—1910). L., som urspr. var bokhandlare, deltog i tysk kulturdebatt med litteraturkritiska och religionsfilosofiska arbeten; särsk. väckte han intresse med de två böckerna ”Die Bilanz der Möderne” (1904) och ”Der Ausgang der Möderne” (1909), i vilka han gör upp med den föregående epokens naturalistiska impressionism och, i anslutning till Paul Ernst (se denne), hävdar en nyklassisk åskådning. Han skrev även dramer, besläktade med Hebbels och Ernsts. A.W-n. Lublja'na, stad i Jugoslavien, se L j u b 1 j a-n a. Lubomi'rski, polsk adelsätt, sedan 1647 även furstlig, med ett antal framstående medl., av vilka den mest kände är krigaren och politikern Jerzy (Georg) Sebast j an L. (1616— 67). Han besegrade bl.a. ryssarna vid Cudnow 1660 och deltog aktivt i det följ, tronföljdskri-get som motståndare till den franske prinsen Condés kandidatur. 1666 lämnade han Polen. G.Jg. Lubrika'tor, automatisk smörjningsanordning för motorer, pumpar o.a. maskiner. Rörelsen för I.-mekanismen, som pressar oljan genom rör till resp, smörjställen, uttages från den maskin, som skall smörjas. v.S. Luca'nia (Lukanien), antikens namn på ett område, som ung. motsvarar nuv. landska pet Basilicata i Syditalien. L:s urinnevånare nåddes tidigt (500- och 400-talen) av kulturinflytanden från etruskerna och grekerna, som grundade berömda kolonier, främst Poseidonia (Pæstum) och Velia (Elea) på västkusten samt Heraklea (se d.o. 4) på östkusten. I samband med den samnitiska folkvandringen mot Kam-paniens etruskiska och grekiska städer inträngde o. 400 f.Kr. de italiska lukanerna, befolkade landet och gav det dess hamn. De grekiska städernas tempel (Pæstum) stodo som minnen av undertryckt grekisk kultur och handel på Italien. Lukanerna kämpade först med, sedan mot romarna i samniterkrigen, anslöto sig till Syd-italiens greker (Tarent) vid deras slutliga kamp mot Rom under konung Pyrrhus och underkuvades jämte det övriga Syditalien av romarna 272 f.Kr. samt ingick som landskapet L. i det enade romerska Italien. Ax.Bs. Luca'nidæ, Luea'nus, skalbaggfam., resp. -släkte, se Ekoxar. Luca'nus, Marcus Annæus, romersk skald (39—65 e.Kr.), från Corduba (Spanien), brorson till Seneca d.y. L., den neroniska tidens mest firade epiker, kom redan ss. barn till Rom, uppfostrades i republikanska kretsar men upptogs vid 20 års ålder i kejsar Neros vänkrets och erhöll höga äreställen. Rivalitet om diktar-äran avkylde vänskapen med den konstnärs-fåfänge Nero, och då L. befanns delaktig i den pisoniska sammansvärjningen, tvangs han till självmord. L:s’ förnämsta, enda bevarade verk är hans brett anlagda, oavslutade epos ”Phar-salia” (utg. av C. Hosius, 2 uppl. 1905), behandlande borgarkriget mellan Cæsar och Pom-pejus, till en början i kejsarvänlig anda, därefter med ensidigt partitagande för Pompejus, särsk. i de postumt utg. böckerna 4—10, i vilka L. efter brytningen med Nero ger luft åt sitt stoisk-republikanska frihetspatos. Dikten bär — 687 — — 688 —