LUCCA retorikens prägel och saknar poetisk halt i djupare mening. — Litt: C. v. Friesen, ”De vita et scriptis M. Annæi Lucani” (i ”Årsberättelse för Stockholms gymnasium”, 1878—79). H.Sj. Lucarne [lyka'rn] (fra.), litet, utbyggt vindsfönster. Lueas [lyka'], Vrain Denis, fransk doku-mentförfalskare (f. 1818, dödsåret okänt). Bondson från Chåteaudun, erhöll L. en ringa utbildning; han begav sig 1852 till Paris, där han började tillverka förfalskade dokument m.m., först för en markis du Prat, som ansåg sig behöva styrka sin släktskap med en kardinal från 1500-talet. Uppmuntrad av framgången, fortsatte L. sin verksamhet, vars höjdpunkt inträffade 1861—70, då han till matematikern och astronomen Michel Chasles sålde o. 30,000 ”brev” av bl.a. Pascal, innehållande upptäckten av gravitationen (35 år före Newton), vilka L. sade sig ha erhållit från släktingar till en greve Boisjourdain, omkommen under skeppsbrott på väg till Amerika. ”Breven”, som väckte ett oerhört uppseende, misstänktes av några forskare ss. oäkta, och inledda undersökningar bekräftade slutl. detta; L. dömdes 1870 till 2 års fängelse; hans senare öden äro okända. W.N. Lucas van Leiden [lö'kas fan läi'-], eg. L u-cas H u g e n s z., holländsk målare och grafi- Lucas van Leiden: Självporträtt. Braunschweig. ker (1494—1533), blev den holländska konstens förste store mästare, påverkad särsk. som grafiker först av Dürer, så av MarcAntonio Rai-mondi. Som oljemålare gick han i lära hos Cornelis Engelbrechtsen i Leiden, där museet förvarar ett av hans största verk, ett flygelaltare med ”Yttersta domen”. Louvremuseet har ”Loth och hans döttrar”, Kaiser Friedrich-museet, Berlin, flera bilder, bl.a. ”Schackspelare”. Jämte bibliska ämnen och genremotiv målade L. också porträtt. Ej minst i sina teckn. — varav British museum, London, har det största antalet — visar L. sin skarpa observationsförmåga, rika uppfinningsgåva och säkra hand. Som kopparstickare (175 blad) blev han av stor betydelse; bland hans förnämsta blad må nämnas ”Antonius’ frestelse” (1509), den s.k. ”Stora Ecce-homo”, ”Den förlorade sonens återkomst” och ”Det stora Calvarieberget” (1517). På 1520-talet tillägnade sig L. raderings tekniken. Slutl. har L. gjort o. 30 teckn. till träsnitt, t.ex. ”Abraham ledande Isak till off-ring” samt två serier ”Kvinnans makt över mannen”. E.W. Lucca [lo'ka], huvudstad i prov. L. (1,775 kvkm., 339,991 inv.) i Toscana, Italien, på en välodlad slätt, 20 km. från kusten; 81,810 inv. (1931). Från romartiden kvarstå rester av en amfiteater. Den tredubbla stadsmuren är dels romersk, dels medeltida. Katedralen är byggd vid 1000-taIets slut men har en fasad från 1200-talets början; i det inre märkes den undergörande Volto Santo-bilden (ett krucifix, se Volto Santo). Bland de andra kyrkorna märkas San Frediano och San Michele i romansk stil (1100-talet); den senare har rika konstskatter, liksom San Giovanni (i övergångsstil). Dyrbara konstverk finnas också i de båda renässansbyggnaderna Palazzo Pretorio och Palazzo pubblico, det senare fordom hertigligt residens, samt i stadens pinakotek. L. har konst- och vetenskapsakad., flera högre skolor, arkiv, bibi, och botanisk trädgård. Ärkebiskopssäte. I L. finnas bl.a. siden-, pappers- och tobaksindustri; beredning av olivolja. M.P.;E.W. L., omtalat 218 f. Kr., var från 178 f. Kr. romersk koloni. Beläget vid en viktig vägknut, växlade det ofta ägare under medeltiden. Under langobarderna ett hertigdöme, senare lydande under Toscana, på Henrik IV :s sida i kampen mot markgrevinnan Mathilda, fick L. privilegier 1081. 1314 föll det i händerna på Uguccio-ne della Faggiuola, som även behärskade Pisa, 1315 ryckte Castruccio Castracani till sig makten över staden. Efter flera olika härskare blev L. 1369 riksomedelbar republik, fick 1801 ny författning. Napoleon gjorde 1805 L. till furs-tendöme åt sin svåger och syster Pasquale och — 689 — — 690 —