LUCCA Katedralen i Lucca. Elisa Bacciochi. L. lämnades 1815 till Maria Luise, tidigare drottning av Etrurien och dotter till Karl IV av Spanien. Efter en blomstrings-tid under 1800-talets förra hälft kom det 1847 under Toscana. — Litt. J. Ross & N. Erichsen, ”The story of L.” (1912). P.N-m. Lucca [lo'ka], P a u 1 i n e, österrikisk operasångerska (1841—1908), elev av Uffmann och Lewy i Wien, debuterade 1859 och kom 1861 till Hovoperan i Berlin, där hon 1865 fick anställning på livstid och snart blev publikens förklarade gunstling. Ehuru subrett till facket, glänste hon även i dramatiska roller; hennes sköna, rikt nyanserade röst var blott ett uttrycksmedel för hennes rika dramatiska sinne. 1872 bröt hon med Berlin och gästade de följ, åren England, Amerika, Paris, S:t Petersburg m.m. med stor framgång. 1874—89 var hon knuten till Hovoperan i Wien, där hon blev hedersmedl. 1886 konserterade L. i Skandinavien och uppträdde 1887 på Kungl. operan i Stockholm (Carmen, Selica, Margareta m.m.). — Litt.: A. Hallén i ”Musikaliska kåserier” (1894). V.F. Luce [lys], Maximilien, fransk målare (f. 1858), urspr. grafiker, påverkad av Pissarro och Seurat. L. målar företrädesvis landskap men även figurbilder, efter 1914 bl.a. scener från kriget. G.S. Lu'ceres, en av de 3 patriciska tribus (se d.o.) i det äldsta Rom. Luce'rn, 1 u z e r n, bot., se Luzernsläk-tet. Lucerna'ria, ett släkte bägarmaneter (se d.o.). Luchaire [lyjä'r], A c h i 11 e, fransk historiker (1846—1908), prof, i historiska hjälpveten-skaper i Paris 1885, efterträdde 1889 Fustel de Coulanges som prof, i medeltidens historia. Från början språkforskare och specialist på baskiska dialekter, övergick L. till forskningar i den äldre medeltidens historia. Hans arbeten ha blivit av grundläggande betydelse för kännedomen om den franska nationens expansion och konungamaktens framväxande under de äldre kapetingerna. Bland L:s arbeten märkas ”Étu-des sur les idiomes pyrénéens de la région fran^aise” (1877), ”Histoire des institutions monarchiques de la France sous les premiers Capétiens 987—1180” (2 bd, 2 éd. 1891), ”Les communes franzaises å 1’époque des Capétiens directs” (1890), ”Innocent III” (6 bd, 1905—08), — 691 — — 692 —