LUCIANUS ”La société fran^aise au temps de Philippe Auguste” (1909). E.Lö. Lu-chu-öarna, se R i u-k i u-ö a r n a. Lucia [ital. uttal loci'a], Santa, geogr., se Santa Lucia. Luci'a (till lat. lax, gen. lucis, ljus), Syrakusas skyddshelgon, som under Diocletianus led martyrdöden o. 304. Enl. legenden skulle hon brännas på bål, men elden gjorde henne ej skada, och hon dödades då med svärd. Enl. en annan legend hade en hednisk yngling förälskat sig i hennes sköna ögon, som hon då rev ut och sände honom på ett fat, varefter han blev kristen och hon fick av Gud ännu skönare ögon. L. åkallas för ögonsjukdomar och avbildas bärande sina ögon på ett fat el., med anspelning på namnet, med en lampa. I Italien och Frankrike åtnjuter L. stor popularitet, och hennes dag, 13/i2, är i romerska kyrkan halvhelig. Under medeltiden inföll vintersolståndet på el. i närheten av L.-dagen, som alltjämt trots kalenderreformen av folket anses ha årets längsta natt, då kon tre gånger biter i krubban av hunger. Då ingår julmån., och dagen kallas stundom lille jul. Den har därför blivit en viktig märkesdag, ett slags nyårsdag, då man tog märken för det kommande året, gick års-gång (se d.o.). m.m. Då skulle en mängd arbeten avslutas el. vara avslutade, ss. trösk, bak och brygd. Som vid andra stora fester tänkte man sig särsk. i n. Skandinavien — liknande föreställningar ha även i andra länder, t.ex. Böh-men, knutits till L.-dagen — allehanda farliga väsen vara i rörelse, den s.k. ”lussifärden”, som anfördes av en trollkärring, efter dagen kallad L. el. Lussi (lusse), en föreställning som mångenstädes lett till att barnen då springa omkr. utklädda till ”lussigubbar” (jfr Påsk och V årfru d a g). I anslutning till lussifärden berättas i Norrland L. ha varit Adams första hustru och ss. sådan moder till alla vättar och troll (jfr Lilith). Ljudlikheten med ordet lus har i Dalsland framkallat skämtfiktionen, att L. under lussinatten kommer körande med ett luslass, och går det sönder, får man mycket löss under året. Samma association har framkallat öknamnet lus på den, som sist kommer upp på lussimorgonen. Dels den omständigheten att man firat lussivaka, dels bruket att i tidigaste otta den dagen avsluta trösken el. slakta julgrisen, ha nödvändiggjort tidiga frukostar på L.-dagens morgon. I sammanhang därmed har i de västsv. landskapen en vitklädd flicka med brinnande ljus i en krans på huvudet, kallad L., Lussi el. Lussibrud, kommit in och bjudit på ”lussibiten”, bestående av fläsk m.m. samt öl, glögg el. i senare tid kaffe. Denna sed, som under de senaste årtiondena hastigt spritt sig över hela landet tack vare jultidn., skolfester och hembygdsföreningar, har först i protestantisk tid uppstått i v. Tyskland. Den förut allmänna utklädningen till S:t Nicolaus (se denne) ogillades av de luterska prästerna, som betonade, att det var Jesusbarnet och ej helgonen, som var de goda gåvornas givare. På samma gång som utklädningsupptåget flyttades till julen, byttes därför Nicolaus ut mot Christkind-lein, framställt av en vitklädd flicka med brin- Christkindlein. nande ljus i en krans på huvudet (se bild). Denna sed har överförts till Sverige med herrgårdar och stadsbor som förmedlare, men då enl. sv. uppfattning det ej gick att klä ut sig till Jesus-barn och flickan dessutom ej motsvarade vårt begrepp om barnet i krubban, förlädes seden här till L.-dagen, där den passade så mycket bättre, som namnet L. både till sin urspr. betydelse och genom sina språkliga associationer (lysa heter på västgötadial. lusa) har med ljus att göra, och dagen redan förut var en märkesdag. L. brukar bjuda på ett slags vetebullar, ”dövelskatt” el. ”lussikatt”. Även dessa ha, ss. redan namnet anger, införts från Nordtyskland el. Holland, där man också har bröd kallade ”duivekater” (djävulskatt el. trollkatt), vilket hänger samman med folktron, att djävulen, häxor och troll gärna uppträda i kattgestalt, och duivekater är i Holland tillika ett namn på djävulen. Att ett bröd med det namnet användes vid L.- och jultid, beror på tron om denna tid ss. en häxtid och innebär självfallet ett skämt (jfr Påsk). Närheten till jul har medfört, att en mängd julseder, ss. utklädning till julbock, stjärngossar m.m., även förekommit på L.-da-gen. — Litt.: H. F. Feilberg, ”Jul” (1904); H. Celander, ”Nordisk jul” (1928); C. W. v. Sydow, ”L. und Christkindlein” (i ”Zeitschrift für Volks-kunde,” 1930); K. Meisen, ”Nikolauskult und Nikolausbrauch” (1931). v.S-tv. Lucia'nus, latinska formen för Lukianos. — 693 — — 694 —