LUCID Luci'd (fra. lucide, av lat. lu'cidus, ljus, lysande), klar, genomskinlig, lättförståelig; upplyst. Lu'cida intervalla (lat.), ljusa mellanstunder. Lucida'rius, urspr. Elucidarius (el. -um), en dogmatisk lärobok i form av frågor och svar av tysken Honorius av Autun (början av 1100-talet). L. utvecklades i de flesta europeiska länder till en folkbok med varjehanda innehåll. Två sv. redaktioner tr. av R. Geete i ”Sv. forn-skriftsällskapets saml.” (1900). J.V. Lu'cidor, författarnamn för Lars Johansson (se denne). Lu'cifer (eg. ljusbringaren; till lat. lax, gen. lucis, ljus, och ferre, bringa; jfr Fosforos). l)Astr., morgonstjärnan (se Venus).— 2)Teol., namn på djävulen, härstammande från kyrkofädernas utläggning av Jes. 14:12, som urspr. åsyftar Babels konungs fall men av dem felaktigt tolkades som Satans nedstörtande från himmelen (Luk. 10:18; 2 Petr. 2:4; Upp. 9:1 ff.). A.J.F. Luciferi'n, se Lysande organismer. Luci'lia, se Guldflugor. LucFlius, G a i u s, romersk skald av förnäm börd från Suessa Aurunca i Latium (167—102 f.Kr.), den eg. grundläggaren av romarnas satiriska diktning. Av L:s’ omfattande produktion i 30 böcker återstå tyvärr endast fragment (o. 1,370 vers, övervägande daktyliska hexametrar), röjande en kvick, orädd, ofta skarpt polemisk iakttagare och kritiker av tidens företeelser, ej minst de politiska. Hans formella vårdslöshet klandras av bl.a. Horatius. — Litt.: A. Hallström, ”L.” (1915). H.Sj. Luci'na, binamn till Juno (se denna), som under detta namn dyrkades i Tusculum. Lucinde [losi'nda], namn på titelfiguren i en filosofisk kärleksroman av F. Schlegel (se denne). L. anföres ofta som inbegreppet av en romantisk kärleksfilosofi av löslig art. A.W-n. Luci'ola, ett släkte lysmaskar (se d.o.). Luciope'rca, fisksläkte, se Gös. Lu'cius, påvar. 1) L. I, påve 253—254, helgon. 2) L. II, påve 1144—45, eg. Gherardo Caccianemici, hade att bekämpa ett uppror bland borgarna i staden Rom och skall därunder ha lidit döden. [B] 3) L. III, påve 1181—85, eg. U b a 1 d o A 11 u-c i n g o 1 i, fördrevs från Rom och residerade efter 1182 i Lucca. [B.] Lucius von Ballhausen [lö'tsios fån [-ba'lhåu-zan],-] {+ba'lhåu- zan],+} Robert, från 1888 friherre, tysk politiker (1835—1914). L. invaldes 1870 i Preussens Abgeordnetenhaus och i tyska riksdagen och intog snart en ledande ställning bland de s.k. frikonservativa, Bismarcks pålitligaste parlamentariska stöd. 1879—90 var han preussisk lantbruksminister. Även personligen stod L. Bismarck nära, vilket ger ett särsk. intresse åt hans minnesanteckningar: ”Die Entlassung des Fürsten Bismarck” (1890) och ”Bismarck-Erinnerungen” (1920). Gg A. Euck, huvudstad och fästning i vojvodskapet Wolyh (Volynien), Polen, vid Styr; 35,700 inv. (1931). Biskopssäte. Textil-, läder och livsmedelsindustri. M.P L. var en av de fästningar, på vilka ryska 3:e armén stödde sin uppmarsch 1914. Den föll utan avsevärt motstånd i centralmakternas våld under 1915 års offensiv (31/s), återtogs under den ryska Brusilov-offensiven ®/e 1916 och föll åter inom de tyska linjerna 18/2 1918. T.H-m. Lucka, skeppsb., dels för kommunikation avsedd öppning i ett fartygsdäck, vilken icke är Lastlucka, överst profil av sektion A—A i planritningen (underst). försedd med fast överbyggd kapp, dels den lösa täckningen av sådan öppning. L. äro ant. ned-gångs-1. för persontrafik, försedda med låg karm och täckta av gångjärns-1., el. last-1. med relativt hög karm. Last-1. täckes vanl. av trä-1., uppburna av tvärbalkar och mellan dessa placerade skärstockar (fig.). Dessa 1. täckas vid gång till sjöss med presenningar, fasthållna av skalkningsjärn. T.Hrn Lucka [lo'ka], E m i 1, tysk-österrikisk förf.(f. 1877), debuterade 1903 som lyriker (”Sternen-nächte”), gav sedan i roman (”Isolde Weiss- — 695 — — 696 —