LUCULLUS hand”, 1909), drama, novellistik och reseskildring (”Thule”, 1920) prov på subtil analys och högtstående stilkonst men har — från o. 1910 — främst gjort sig känd för sina studier över det mänskliga själslivets väsen och utveckling genom tiderna: ”Die drei Stufen der Erotik” (1913) och ”Grenzen der Seele” (1916). Lff. Luckenwalde [lo'kan-], stad i Brandenburg, 50 km. s. om Berlin; 24,791 inv. (1925). Textil-, metall-, pappers- och möbelindustri. M.P. Luckhuggning, skogsbr., se F ö r y n g ringshuggning. Luckner [Io'knar], Felix von, greve, tysk sjöofficer (f. 1884), var under världskriget befälhavare på motorsegelfartyget ”Seeadler”, med vilket han 1917 förde ett framgångsrikt kapar-krig på världshaven. Han har skildrat sina minnen i ”Seeteufel” (1921; sv. övers. ”Havets demon”, s.å.). Bj. Lucknow [h/knau], stad i Förenade prov. Agra och Oudh, Indien, på ömse sidor om Ganges’ biflod Gumti; 274,659 inv. (1931). De längs floden belägna, nyare stadsdelarna ha vackra parker och praktbyggnader; gamla staden har mestadels trånga, krokiga gator med lerhus. Bland märkligare byggnader är att nämna den 1780—84 av vit marmor uppförda moskén Imambara samt palatsen Chattar Man-zil och Moti Makal, det sistn. med stora samlingar av orientaliska handskrifter. L. har univ., grundat 1920 (840 studenter 1928). I L. finnas pappers- och metallindustri, tryckerier och järnvägs verkstäder; de förnämsta inhemska produkterna äro guld- och silverbrokad, keramik, mässings-, koppar- och silverarbeten. M.P.;Th.P. Under sepoysupproret 1857—58 försvarades fästet i L. från juli 1857 med tapperhet av den fåtaliga brittiska garnisonen och undsattes 16/u —17/u av Sir Collin Campbell (se denne), vilken därefter drog sig tillbaka; först Vs 1858 återtogos staden och fästet. Bj. Lucre'tia, romarinna, Tarquinius Collatinus’ gemål, mönstret för en ärbar romersk matrona. Våldtagen av sin frände Sextus Tarquinius, stötte hon dolken i sitt hjärta, sedan hon för make och fader omtalat det skedda. L:s död (alltifrån renässansen ett av den bildande konstens älsklingsmotiv) blev signalen till den resning, som störtade kungadömet och grundläde republiken (509 f.Kr.). Jfr L. J. Brutus och Tarquinius. H.Sj. Lucre'tius. Titus L. Carus, latinsk diktare och filosof (o. 97—55 f.Kr.), trol. icke av den patriciska ätten L. (se L u c r e t i a). L:s’ död omnämnes i ett brev av Cicero, som synes ha ombesörjt det postuma utgivandet av hans verk; en uppgift i kyrkofadern Hieronymus’ historiska kompendium, att L. varit periodiskt sinnessjuk på gr. av förgiftning med en kärleksdryck och begått självmord, torde vara tendentiös konstruktion. I övrigt äro hans livsomständigheter obekanta. L:s’ lärodikt i 6 sånger, ”Om tingens väsen” (”De rerum natura”), dedicerad till mecenaten Memmius, ger den klassiska sammanfattningen av det epikureiska lärosystemet (se E p i k u r o s). Samtidigt är dikten den mest typiska produkten av den kristid, då det romerska samhällets traditionella, religiöst betingade livsformer sprängdes av revolutionärt grekiskt tankestoff. Epikuros’ visdom ger den trygga hamnen undan livets grymma och fåvitska ävlan, som skildras illusionsfritt och med mörk intensitet (klassisk är förbannelsen över kärleken, sång 4), men framförallt är den förgudade lärofadern representanten för det vetenskapliga tänkandet, som ”med forskningens ljus skingrar vidskepelsens dimmor”. Mänsklighetens historia ses under synpunkten av en successiv kulturutveckling. Formellt ut-märkes den hexametriska dikten av brytningen mellan tung, pompös arkaism — i anslutning till Ennius — och djärv, starkt personlig ny-daningsdrift. — L:s’ dikt har fått sällsynt stark och varaktig efterverkan. Polemiken mot folkreligionen kom att användas i den kristna propagandan, och sedan L:s’ dikt återupptäckts under renässansen, blev den genom Gassendi en av impulserna till att utbilda ett ”vetenskapligt” världsåskådningsideal i motsättning till det religiösa. Slutl. har 1800-talets naturalism och estetiserande pessimism tagit fasta på L:s’ demoniska skarpblick för människolivets fåfäng-lighet och grandiosa skildringar av alstrings-driftens allmakt. — Uppl.: K. Lachmann (1850, kommentar 1866; banbrytande), H. A. J. Munro (1886, kommentar och engelsk övers.), C. Gius-sani (1896—98; viktig filosofisk kommentar), H. Diels (1923—24; viktigaste texted., tysk övers.). Sv. övers, av E. Fehr (1897) och A. Jacobsson (1903—04). — Litt.: F. A. Lange, ”Geschichte des Materialismus” (1866); B. C. Martha, ”Le poème de Lucrèce” (1869); O. Re genbogen, ”Lucrez” (1932). Viktig för sv. uppskattning av L. är O. Levertins essay i ”Diktare och drömmare” (1898). I.H. Lucu'llus, Lucius Licinius (se ätten Licinius), romersk statsman (d. 56 f.Kr.). L. deltog som Sullas kvestor i första kriget mot Mithridates 87 f.Kr. och bidrog jämte konsuln Flaccus’ legat Fimbria (se denne) till segern. Han lärde härunder grundligt känna fienden och förhållandena i Mindre Asien. Efter Sullas död intog L. jämte Pompejus en mycket framskjuten ställning och blev konsul 74. 73 blev han överfältherre mot Mithridates, som åter utbrett sitt välde. L. förde kriget med stor — 697 — — 698 —