LUCUS A NON LUCENDO skicklighet, besegrade M. i flera drabbningar och tvingade honom fly till sin måg Tigranes i Armenien. L. ryckte in i detta svårtillgängliga land och vann sin mest lysande seger över en mångdubbelt överlägsen fiende vid Tigrano-certa (69). Genom myteri i hären tvingades L., som aldrig varit populär bland soldatesken, till återtåg och måste efter smärre motgångar uppge sina erövringar. Han motarbetades även i Rom av storfinansen, vars hänsynslösa politik i Mindre Asien han sökt hejda, och måste lämna överbefälet till Pompejus (66), som skördade ära delvis på L:s’ bekostnad. — Mindre lycka gjorde L. under de närmaste årens politiska intriger och blev fördunklad av Pompejus och Cæsar. Obestridd härskare förblev han i lyxens värld; hans privatlivs yppiga prakt blev legendarisk. På sina praktfulla villor och palats ägnade han ett liv åt materiell och vitter njutning, var varm beundrare av grekisk kultur och grundade i Rom det första större bibi., som han höll för alla tillgängligt. Så ha denne dugande fältherres segrar blivit glömda, men hans namn för alltid bevarats i uttrycket lu-kullisk (se d.o.), d.v.s. yppig, dyrbar. Dessutom bör framhållas, att L. från fälttågen i Mindre Asien till Italien införde odlingen av det förädlade körsbärsträdet. E.L-m. Lucus a non luce'ndo (lat.), ”lund (kallas så), emedan där ej är ljust”; av QuintiJianus anfört ss. ex. på att ett ord kan härledas av en egenskap, som ej förefinnes hos det därmed betecknade. I själva verket är, vilket Quintilia-nus ej visste, lat. lucus direkt nära besläktat med luce're, lysa, och grundbetydelsen är ”ljusning, glad, glänta”. E.H. Lucy [lö'si], Sir Henry, engelsk journalist (1845—1924), under en följd av år anställd i ”Daily news” men mest känd för sina satiriska parlamentsreferat under sign. ”Toby M. P.” i skämttidn. ”Punch”. Han har även utg. de självbiografiska ”Sixty years in the wilderness” (2 bd, 1909—12) och ”The diary of a journalist” (3 bd, 1920—23). A.Km. Ludd (L u d; Lydda i Apg. 9:32; under bysantinsk tid kallad D i o s p o 1 i s), stad i Palestina, 20 km. s.ö. om Jaffa, station å järnvägen till Jerusalem; 11,250 inv. (1931). L. var under fornkristen tid och korstågsperioden en betydande ort, som bl.a. innehåller den hel. Georgs gravkyrka. Här hölls ett kyrkomöte 415 (se Pelagius). E.W. Luddenätterna, ”1 u d d e r a”, enl. Bonde-praktikan de två el. tre nätterna före och efter t maj. Sedan kalenderreformen 1753 skiljer man mellan de nya, 28/4—4/s, och de gamla 1., 8/s—14/s, varvid det väsentligen är de gamla, man rättar sig efter. L. äro kända som en kall och blåsig tid, och det anses ss. tecken till dålig sommar, om 1. äro varma. L. kallas även V a 1-borgsnoran och i Skåne naddarna el. Valborgsnadd. v.S-w. Luddhavre, se Havre. LuddiTer, arbetare, som under industrialismens genombrottsår företogo organiserade överfall på textilfabriker för att sönderslå deras maskiner, överfallen förekommo 1811—12 och under krisåret 1816. L. åtnjöto i regel ortsbefolkningens sympatier, då maskinerna anså-gos beröva arbetare och hantverkare deras bröd. För överfallen stadgades dödsstraff ek deportation. Namnet anses vanl. komma från en N. Ludd, som förstört en textilfabriks utrustning 1799. Under 1.-rörelsen troddes överfallen vara ledda av en person, som kallade sig general Ludd och som torde ha avrättats 1816. T.E-r. Luddkloärt, växtart, se K 1 o ä r t s 1 ä k t e t. Luddkrisla, växtart, se I n u 1 a. Luddtåtel, växtart, se M j u k t å t e 1 s 1 ä k-tet. Ludduntrav, växtart, se Du n t ravsl äk tet. Luddvicker, växtart, se Vickersläktet. Ludendorff [lö'dandårf]. 1) Erich Friedrich Wilhelm L., tysk militär (f. 1865), officer vid inf. 1882, generalstabsofficer 1895, överste 1911, reg.-chef 1913, generalmajor och generallöjtnant 1914, general av inf. 1916, avsked 1918. L. var 1906— 08 lärare vid krigs-akad. och 1908—13 avd.-chef vid opera-tionsavd. i Stora generalstaben, varunder han ivrigt, ehuru utan framgång, arbetade för uppsättandet av 3 nya armekårer. Vid världskrigets utbrott placerades L. ss. överkvartermästare vid 2:a armén och deltog ss. förbindelseofficer i framstöten mot Liége. Han övertog därvid befälet över 14 :e inf.-brigaden, vars chef stupat, och satte sig med denna i besittning av staden % 1914. 22/s s.å. blev L. arméstabschef vid 8:e armén på östfronten, deltog i framgångarna vid Tannenberg och Masuriska sjöarna samt blev, då Hindenburg utnämnts till överbefälhavare på östfronten, dennes generalstabschef. Då Hindenburg i aug. 1916 blivit generalstabschef, åtföljde L. honom ss. l:e generalkvartermästare och deltog ss. medansvarig i samtliga hans beslut och åtgärder. Efter den stora tyska offen — 699 — — 700 —