LUDOLPH VAN CEULEN en abessinier Gregorios. Han blev 1648 informator hos sv. ministern i Paris, friherre Sche-ring Rosenhane och besökte Sverige 1649—50; 1652 hovmästare och 1664 finansminister hos hertigen av Gotha. Från 1677 bodde han i Frankfurt a.M. Bland hans arbeten, som först efter 200 år utträngdes av nyare, märkas: ”Historia æthiopica” (1681) med en kommentar (1691) och två tillägg (1693—94), ”Lexicon æthiopico-latinum” (1661; 2 ed. 1699), ”Gram-matica æthiopica” (1661; 2 ed. 1702), ”Gram-matica amharicæ linguæ” (1698), ”Lexicon amharico-latinum” (s.å.) och ett populärt historiskt arbete, ”Allgemeine Schaubühne der Welt” (1699—1701). G.O-r. Ludolph van Ceulen [fan kö'lan], nederländsk matematiker, se Ceulen. Ludovi'si-samlingen, en dyrbar antiksamling, bildad av kardinal Ludovico Ludovisi vid 1600-talets början. Den uppställdes i den vidsträckta Villa Ludovisi (av vars byggnader Palazzo Piombino och Casino delFAurora — med takmålning av Guercino — kvarstå) i Rom; är numera statsegendom och överförd till Museo del-le Terme. Berömda äro en galliergrupp samt ”Elektra och Orestes”, vidare ett Juno-huvud (”Hera Ludovisi”) och en sittande Mars (”Ares Ludovisi”). Med samlingen har sedan införlivats den 1887 funna s.k. Ludovisiska tronen, ett grekiskt original av högt värde (400-talet f.Kr.), framställande å tre reliefplat-lor Afrodites födelse (ett sidostycke med ”Spelande flicka”, se pl. vid Grekisk konst, framsidan se pl. vid Afrodite). E.W. Ludvig, namn på talrika furstar. Baden. 1) L. V i 1 h e 1 m (ty. Ludwig Wilhelm) (1655—1707), från 1677 regerande markgreve av Baden (L. I), inträdde 1674 i kejserliga armén, deltog 1675—78 i kriget mot fransmännen, från 1683 i kriget mot turkarna, varvid han s.å. inlade stora förtjänster om Wiens undsättning. 1686 fältmarskalk, erhöll L. 1689 överbefälet mot turkarna, vilka han slog i upprepade drabbningar. 1693—97 förde L. befälet mot fransmännen vid Rhen, 1696 uppträdde han som kandidat till Polens tron. I spanska tron-följdskriget fick L. åter befälet vid Rhen och slog 1704 jämte Marlborough fransmännen vid Schellenberg men erhöll här ett sår, från vilket han aldrig helt tillfrisknade. P.S. Bayern. 1) L B a j r a r e n, se nedan Tyska riket 4). 2) L. (ty. Ludtvig) I, konung (1786—1868), son till konung Maximilian I Josef, tillträdde regeringen 1825. L. var en varm vän av konst och vetenskap, lät 1826 förflytta univ. i Landshut till München, återupprättade den bajerska konstakad. och lät uppföra en rad praktbyggnader i München: Glyptoteket, Pinako-teken, Propyléerna m.fl. Med sin ganska svärmiskt romantiska läggning uppträdde L. till en början som liberal, stödde grekernas frihetskamp och sin son Ottos val till grekisk konung, men då i samband med julirevolutionen 1830 även i München oroligheter ägt rum, övergick han småningom till reaktionen, varvid hans förhållande till sitt folk alltmera försämrades. Sedan den allmänna förbittringen mot hans älskarinna Lola Montez (se denna) tagit sig pinsamma uttryck, abdikerade han 1848 till fördel för sin son Maximilian II. — Litt.: Biogr. av K. Th. v. Heigel (2 Aufl. 1888), J. N. Sepp (2 Aufl. 1903), M. Doeberl (1926). C. 3) L. II, konung (1845—86), son till konung Maximilian II, tillträdde regeringen 1864. L. var en varm vän av Tysklands enhet, deltog 1870 som Preussens bundsförvant i kriget mot Frankrike men visade sedan en med åren alltmer abnorm misstänksamhet mot Preussens stigande inflytande. Tidigt framträdde hans bristande sin-nesjämvikt; hans medfödda konstin tresse, bl.a. yttrande sig i en översvallande Wagnerbeundran, slog över i vanvettigt dyrbara slottsbyggen, och efter hand tilltogo hans människoskygghet och excentricitet så, att han 1886 måste förklaras sinnessjuk och ett regent-skap under ledning av farbrodern Luitpold insättas. L. lät fängsla de sändebud, som över-bragte honom underrättelsen härom, men omhändertogs själv och fördes till slottet Berg vid Starnbergsjön; två dagar senare fick han tillfälle att dränka sig i sjön, varvid även hans — 703 — — 704 —