LUDVIG livläkare, psykiatrikern B. v. Gudden, drunknade, sannolikt under försök att rädda sin patient. — Litt: Biogr. av K. Th. v. Heigel (1893), G. J. Wolf (2 Aufl. 1926). C. 4) L. III, konung (1845—1921), son till prins-regenten Luitpold (se denne), efter vars död 1912 han övertog regeringen i Bayern för den sinnessvage kung Otto. 1913 antog L. kunga-titeln och abdikerade 13/n 1918. Efter L:s död är hans son med Maria Teresia av Habsburg-Este (1849—1919) Ruprecht (se denne) huset Wittelbachs huvudman. [B.] Burgund. 1) L. den blinde, konung av Cisjuranska Burgund och romersk kejsare (ss. sådan L. III; d. 928), efterträdde 887 sin far Boso ss. konung av Burgund, valdes 900 till konung av Italien och kröntes 901 till kejsare. Ss. sådan kom L. i strid med Berengar av Friaul, tillfångatogs 905 av honom och bländades. L:s rike inskränktes till Burgund, där hans herravälde dock närmast var nominellt. B. B ö h m e n, se nedan Ungern 2). Frankrike. 1) L. (fra. Louis) I, den fromme, konung, romersk kejsare (d. 840). L. var son till Karl den store, som tidigt gjorde honom till konung av Akvitanien och där lät honom handha regeringen. 813 kröntes han till kejsare och blev 814 vid faderns död ensam härskare i dennes stora rike. L. saknade helt de kraftfulla egenskaper, som tidsläget krävde Ludvig den fromme. Ur Hrabanus Maurus, ”Liber de laudibus sanctæ crucis”. av en regent, och det karolingiska världsväldet gick under honom med raska steg sitt förfall till mötes. De världsliga stormännen kunde åter göra sina anspråk gällande, och L. förmådde, trots sina intressen för kyrkliga och religiösa angelägenheter, icke som fadern behärska kyrkan, vars ledande män i stället mången gång slöto upp vid den världsliga aristokratiens sida. Förfallet påskyndades genom familjestrider. 817 ordnade L. tronföljden i riket så, att sonen Lothar ss. kejsare skulle inneha den översta regeringsmakten, sönerna Pippin och Ludvig ss. underkonungar styra mindre landområden. Missnöjd härmed gjorde en L:s brorson Bernhard uppror i Italien; L. övervann honom och lät blända honom men genomgick därefter en förödmjukande kyrkobot, som ådömts honom. Då han snart ingick äktenskap med den bajerska grevedottern Judit och i detta äktenskap fått en ny son Karl, sökte han ändra de träffade arvsbestämmelserna till förmån för denne. Detta gav anledning till ständiga stridigheter mellan L. och hans söner, vilka ibland stodo samman mot fadern men av vilka ibland den ene och ibland den andre ställde sig på L:s sida mot de övriga. I detta virrvarr var L. tidtals helt skild från regeringen; medan striderna — avbrutna genom olika förlikningar och riksdel-ningar — pågingo, avled L. 840; sönerna Lothar, Ludvig den tyske och Karl den skallige blevo hans efterträdare. — Litt.: B. v. Simson, ”Jahr-bücher des fränkischen Reiches unter Ludwig dem Frommen” (2 bd, 1874—76). B. 2) L. II, d e n s t a m m a n d e, konung (846 •—879), son till Karl den skallige, som han 877 efterträdde. 3) L. III, konung (d. 882), son till L. II, jämte brodern Karloman det västfrankiska rikets konung 879—882. 4) L. IV (fra. L. cToutremer, ”från andra sidan havet”), konung (921—954). L. var son till Karl den enfaldige och fördes vid dennes fall 923 till England, där han uppfostrades. Då konung Rudolf dog 936, återkallades L. till Frankrike, blev dess konung och hävdade sig ss. sådan ända till sin död under ständiga strider med upproriska stormän, av vilka Hugo av Francien var den mäktigaste. Trots sin svaga inrikespolitiska ställning ställde den dådkraftige L. anspråk på Lothringen, och den motsättning, som på gr. härav uppstod mellan Otto I av Tyskland och L., sammankopplades med de inre oroligheterna i deras riken. Vid ett möte i Visé 942 försonades dock de två konungarna, och Otto var L. behjälplig i de fortsatta striderna mellan denne och Hugo av Francien. B. 5) L. V (fra. L. le Fainéant, ”lättingen”), konung (966—987), son till Lothar, 979 krönt till — 706 — Uppslagsbok. XVII. ___ 705 __ 23