LUDVIG dennes medkonung, 986 hans efterträdare; han tycks ha haft i sinnet att föra en antitysk politik men dog redan 987 genom olyckshändelse. L. var den siste franske kungen av karolinger-nas ätt. B. 6) L. VI, den tjocke, konung (1081— 1137), son till Filip I, deltog från 1100 i regeringen och efterträdde fadern 1108. L:s verksamhet inriktades i första hand på att införa ordning inom den kungl. delen av Frankrike. Han förde ett oavlåtligt krig mot smärre vasaller, tvang dem till lydnad och till att respektera landsfreden. Gentemot de kyrkliga vasallerna gjorde han på fredlig väg sin myndighet gällande och bekämpade härvid reformisterna. Feodalborgarna togos i anspråk för den kungl. förvaltningen; riksämbetena överflyttades på män, som kunde kontrolleras av konungen. 1119 bekrigade L. Normandie och England, 1122 och 1126 erövrades Auvergne. 1137 lyckades L. genom giftermål mellan sin son L. (VII) och Akvitaniens arvtagerska göra konungahuset till en betydande makt i Frankrike. E.Lö. 1) L. VII, den föregåendes son, konung (1121 —80), hade genom sitt giftermål med Alienor av Akvitanien uppnått en fast maktställning. Han fortsatte den traditionella kapetingiska politiken för konungamaktens stärkande, bekämpade grevskapet Champagne och hävdade in-vestituranspråk gentemot påven. 1147—49 deltog L. i det resultatlösa andra korståget. Då han 1152 skilde sig från Alienor, gingo de akvi-tanska landen förlorade, vilka därefter tillföllo Henrik II av England. E.Lö. 8) L. VIII, den föregåendes sonson, konung (1187—1226), son till Filip August och Isabella av Hennegau, var sin fader behjälplig under dennes fälttåg mot Johan utan land. 1216 företog L. en landstigning i England som tronkräva-re men lyckades ej sätta sig i besittning av landet. 1223 efterträdde L. Filip August. Han skaffade sig inflytande i Flandern och företog ett fälttåg mot Raymond av Toulouse och al-bigenserna. E.Lö. 9) L. IX, den helige, konung (1215—70), var son till L. VIII och Blanche av Kastilien. Till 1236 regerade drottning Blanche som sonens förmyndare. Ett uppror av grevarna av La Marche, Foix och Toulouse, förbundna med Henrik III av England, slogs ned av L. 1242. Två år senare tog L. korset, vände sig mot Egypten, intog Damiette men besegrades, tillfångatogs vid Mansourah och måste friköpas. På återväg från Egypten intog han Tyros. Återvänd till Frankrike 1254, ägnade sig L. med kraft åt den inre regeringen. Traditionerna från hans föregångare fullföljdes. Till sina tidigare triumfer över landets feodala makter fogade L. Ludvig den helige som korsfarare. Fransk miniatyr från 1400-talet. Toulouses förvärv till kronan samt landvinningar från Bourgogne och Champagne. Han ingrep med kungl. myndighet i vasallernas förhållanden och förmådde dem att underkasta sig hans vilja. Hans stat byggdes på feodal grund: vasallernas råd inhämtades vid lagstiftning, finans- och militärmakt byggde på feodala prestationer. I andra avseenden kan begynnelsen till en ny tid skönjas under L. Riksämbetenas rent personliga karaktär framhävdes; de lokala ämbetsmännens beroende av konungen skärptes genom en ordonnans 1254. Städernas frihet gentemot seigneurerna stärktes, samtidigt som konungens direkta inflytande över städerna ökades. Den kungl. rättskipningen vidgades och fann formellt stöd i Justiniani pandekter. Myntväsendet reformerades och bragtes till enhetlighet. Genom den pragmatiska sanktionen proklamerades den galliska kyrkans friheter gentemot påven. Utåt företrädde L. en fredlig politik, som undvek att ingripa i grannstaternas inre stridigheter och medgav en för den engelske konungen fördelaktig gränsreglering. Han gav brodern Karl av Anjou stöd vid dennes förvärv av Neapel och främjade hans intressen med det korståg till Tunis, i vilket L. fann sin död 1270. L. synes personligen ha motsvarat höga krav på medeltida fromhet. Som helgonkonung stärkte han efter sin död det franska konungadömets sakrala höghetstraditicn. Den hävdvunna bilden av L. har präglats i Join-villes (se denne) krönika, där de helgonlika dragen framhävas. — Litt.: A. Lecoy de la Marche, ”La France sous Saint Louis” (1893); M. Sepet, ”Saint Louis” (7 éd. 1905). E.Lö. — 707 — — 708 —