LUDVIG 10) L. X (fra. L. le Hutin, ”grälmakaren”), konung (1289—1316), var son till Filip den sköne och Johanna av Navarra, blev konung av Navarra 1308 och av Frankrike 1314. L. måste vid sitt trontillträde böja sig för en häftig reaktion mot Filip den skönes regeringssystem, ledd av de stora länsfurstarna. Emellertid arbetade L. för faderns principer, motverkade de feodala ligorna genom ett dekret om slavarnas frigivande 1314 och lyckades söndra oppositionens ledare kort före sin död. E.Lö. 11) L. XI, konung (1423—83), son till Karl VII och Maria av Anjou, deltog 1440 i prague-rieupproret mot fadern. Efter en försoning re-siderade L. i Dauphiné, där han visade administrativ duglighet. Efter en ny brytning med fadern 1456 flydde L. till hertig Filip av Bur-gund. Han efterträdde 1461 sin far som konung och tog riket i besittning under hertig Filips beskydd. L. tog som sin uppgift att bekämpa de stora kronvasallerna och göra deras län beroende av kronan. Denna hans strävan framkallade en resning av den s.k. Ligue du bien public, som anfördes av Karl den djärve, greve av Charolais, senare hertig av Burgund. Ligan tvang L. till stora eftergifter, men L. överträdde fredsbestämmelserna, som han lät ständerna Ludvig XI av Frankrike. Målning av Jean Fouquet. Brooklyn museum, Brooklyn. annullera. Då han 1468 råkade i Karl den djärves våld, tvangs han till nya eftergifter. I följ, konflikter med Burgund vann L. framgångar. Då Karl den djärve stupade mot schweizarna 1477, sökte L. genom giftermål mellan dauphin och Karls dotter Maria förvärva Burgund åt Frankrike. Projektet förde till krig med kejsaren, där L. besegrades. 1482 erhöll han dock Bourgogne och Artois. L. lyckades genomgående kuva Frankrikes oberoende länsherrar. Provence, Anjou och Maine indrogos till kronan. L. fullföljde Karl VII:s verk att stärka konungamakten och bygga den på fast, ekonomisk grund. Han använde den nya tidens hänsynslösa statsdiplomati till att förinta det burgundiska riket och hålla de stora grannmakterna på avstånd. Både genom sin härskartyp och sitt livsverk bildar L. epok i Frankrikes historia. E.Lö. 12) L. XII, konung (1462—1515), son till Karl av Orléans, deltog 1484—87 i den feodala oppositionen mot Karl VIII och Anna av Beaujeu, besegrades och fängslades 1487, försonade sig med konungen tre år senare och iakttog därefter lojalitet. 1498 besteg L. tronen som närmaste arvinge till den avlidne konungen. Genom or-donnanser 1500, 1501 och 1512 utformades den finansiella och judiciella förvaltningen i särsk. hierarkier. Genom stora rådets instiftande 1498 försåg L. förvaltningen med ett högsta tribunal. Den lokala självstyrelsen inskränktes, och den lokala kungl. förvaltningen utvidgades i motsvarande grad. I sin yttre politik fortsatte L. sin föregångares italienska expansions-program. Milano erövrades 1499. L. spelade länge en avgörande roll i Italien, men 1513 störtade en liga mellan kejsaren, England, Spanien och påven hans maktställning där. L. efterträddes av sin måg Frans I. E.Lö. 13) L. XIII, konung (1601—43). L., som var son av Henrik IV och Maria av Medici, efterträdde 1610 fadern. Ehuru 1614 förklarad myndig och 1615 förmäld med Anna av Spanien, förblev L. fullst. beroende av modern, som i sin tur styrdes av marskalk d’Ancre. 1617 lät L. Luynes arrestera och döda denne, och ända till sin död 1621 var Luynes därefter Frankrikes eg. styresman. 1624 överlämnade L. efter mycken tvekan styrelsen till moderns gunstling, Richelieu (se denne). L:s hållning — 709 — — 710 —