LUDVIG gentemot denne var mycket egendomlig. Personligen synes han ej ha tyckt om honom, lyssnade gärna till elakheter om honom och kunde själv fälla ganska skarpa omdömen om honom. Men han skattade högt kardinalens framgångsrika arbete för att höja såväl konungamaktens som Frankrikes anseende och lät aldrig vare sig av moder, gemål, broder el. gunst lingar förmå sig att avskeda ministern. L:s egen del i den förda politiken torde ej heller vara så obetydlig, som man förr ve lat göra gällande; han hade ett sunt omdöme och en stark känsla för sin ställning som konung och för Frankrikes anseende i Europa. Med sin gemål hade L. sönerna Ludvig (XIV), som föddes efter mer än tjugo års äktenskap och därför kallades le Dieudonné (”den av Gud givne”), och Filip, hertig av Orléans. P.S. 14) L. XIV, konung (1638—1715), son till L. XIII och Anna av Spanien, besteg 1643 tronen. De kunskaper, han i ungdomen förvärvade, voro ej betydande, men i Mazarin (se denne), den eg. ledaren av Frankrikes politik ända till 1661, hade han en utomordentlig lärare i politiken. L:s förhållande till kardinalen måste trots alla motsatta påståenden ha varit gott, ty även sedan han blivit myndig och med ett ord kunnat störta den allmänt hatade ministern, ej blott lät han honom behålla ledningen av hela Frankrikes politik utan underordnade även sina personliga önskningar under hans vilja. — Först efter kardinalens död tog L. tyglarna i sina händer för att sedan aldrig mera släppa dem. Fouquet (se denne) fick med livslångt fängelse sona sina drömmar om att få spela en premiärministers roll, och därefter hade L. blott lydiga tjänare. Hans vilja var ensam rådande, även om t.ex. Colbert, Lionne och Lou-vois genom geni och arbete ha stor del i L:s framgångar. Minnena från fronden (se d.o.) i förening med en djup övertygelse om konunga-dömets gudomliga rätt och om egen förmåga kommo L. att se Frankrikes enda lycka i det kungl. enväldet. Plikttrohet, arbetsamhet, ett sunt omdöme och stor förmåga att finna dugliga medhjälpare gjorde L. till en framstående regent. Colberts geniala inre reformer, Lionnes skickliga diplomati, Condés och Turennes fältherreförmåga gjorde de första årtiondena av hans regering till en av de mest lysande perioderna i Frankrikes historia och inbragte L. tillnamnet Le roi Soleil (Kung Sol). L:s alltför vittfamnande utrikespolitik, hans ödesdigraste misstag, hugenottförföljelserna, och ogynnsamma yttre omständigheter hotade mot slutet av hans regering att omintetgöra de vunna resultaten både inåt och utåt. Men med seg kraft och oböjlig energi höll L. ut, han förstod mästerligt att utnyttja den gynnsamma omsvängning, som slutl. inträdde, och räddade så åt Frankrike dess stormaktsställning, åt sin ätt Spaniens krona. — För Frankrikes andliga odling, särsk. för litteraturen, torde L. ej ha haft den betydelse, man gärna tillskriver honom, men hans lysande maktställning främjade den franska smakens segertåg. Hans stora byggnader och lysande hovhållning bidrogo till utvecklingen av konsten, som i mycket fick sin prägel av L:s stela hovetikett, snart efterbildad runtom i Europa. L. har även den tvivelaktiga äran att ha givit upphov till mätressväldet i Europa. Den spanskfödda drottningen Maria Teresia, vilken L. av politiska skäl äktat 1659, sköts helt åt sidan, och L:s erkända älskarinnor, mattresses en titre La Vallière, Montespan m.fl., blevo härskarinnor vid hovet. Deras politiska inflytande var dock obetydligt. Däremot utövade Mme de Maintenon, med vilken L. 1684 efter drottningens död ingick äktenskap, ett visst, ehuru till sitt omfång omstritt inflytande. L. hade med sin gemål blott sonen Ludvig (L, 20), som avled redan 1711, 1712 följd i graven av sin äldste son (L. 21) och sin ene sonson. Vid L:s död, Vo 1715, återstod av hela hans manliga avkomma — utom Filip V av Spanien, som avsagt sig tronföljden — blott en 5-årig son-sonsson, Ludvig av Anjou (L. XV). P.S. 15) L. XV, den föregåendes sonsons son, konung (1710 —74), son av Ludvig av Bourgogne (se d.o.) och Marie Adélaide av Savojen. När den 5-årige L. 1715 blev Frankrikes konung efter L. XIV, lyckades hans frän-de Filip av Orléans (se d.o.) genom en — 711 — — 712 —