LUDVIG skickligt genomförd kupp få makten i sin hand; hans regentskap följdes 1723 av en regering under ledning av hertigen av Bourbon (se d.o. 3). Under det alltjämt stigande missnöjet med dessa båda makthavare samlades alla landets förhoppningar kring L. Denne var icke obegåvad, hade en medfödd kunglig värdighet i sitt uppträdande och dolde sig f.ö. bakom en reserverad slutenhet. Den uppfostran han fått hade emellertid varit underhaltig, och hovsmickret hade tidigt anfrätt hans karaktär och befordrat utvecklingen av hans medfödda dåliga anlag. Skickligt begagnande sig av L:s slapphet och lättja hade hans lärare, kardinal Fleury (se denne), fått så fullst. makt över sin lärjunge, att denne 1726, glad att slippa från ansvar och bestyr, lade praktiskt taget hela regeringsmakten i Fleurys hand och under dennes 17-åriga regim knappast själv gjorde andra politiska insatser än i fråga om den s.k. secret du roi, den bakom de officiella sändebudens rygg drivna hemliga utrikespolitik, varigenom L. framförallt sökte verka för vissa dynastiska intressen. Konungens tid fylldes i övrigt av utsvävningar och hovlivet med dess fester och jakter o.d. Den gemål, han 1725 erhållit, Marja (Marie) Leszczyhska, hade han tidigt skjutit åt sidan för snabbt växlande älskarinnor. Från 1745 lyckades en av dem, Mme de Pompadour, få så starkt inflytande över L., att han efter Fleurys död 1743 och en kort period av energi lät henne taga ledningen även av statsangelägenheterna och intill sin död 1764 i huvudsak bestämma valet av de statssekreterare (se särsk. Choiseul 2), hos vilka den verkliga makten var koncentrerad. Likartade voro förhållandena under Mme de Pompadours efterträderska, Mme Dubarry, endast med den skillnaden, att den senares vida underlägsna begåvning gjorde hennes regim än mindre skickad att hejda en utveckling, som allt snabbare gled mot katastrofen. Under de olyckor, som o. 1700-talets mitt bröto in över Frankrike (se d.o., sp. 53), var L. visserligen så till vida oskyldig, som han avhållit sig från varje allvarlig befattning med regeringsangelägenheterna, men med stigande bitterhet, ovilja och förakt såg landet på denna hans passivitet, på det vanvettiga slöseriet vid hovet och på kungens ovärdiga privatliv. Ett häftigt anfall av smittkoppor ändade 1774 hans liv. — Med sin gemål hade L. 10 barn, däribland den före fadern avlidne, mycket tillbakadragne och synnerligen obetydlige dauphin Ludvig (1729—65), g.m. Maria Josefa av Sachsen, med vilken han blev far till bl.a. Ludvig (XVI), Ludvig (XVIII) och Karl (X). C. 16) L. XVI, den föregåendes sonson, konung (1754—93), son till dauphin Ludvig och Maria Josefa av Sachsen, blev 1770 g.m. Marie Antoinette av Österrike, en underpant på den vid sjuåriga krigets början ingångna fransk-österrikiska alliansen. Till det yttre fetlagd och tafatt, godhjärtad, välmenande, anspråkslös och ren i sina seder, men illa uppfostrad och med en begåv ning under medelmåttan, därtill vankelmodig och energilös, var L. föga skickad att upptaga det tunga arv, han 1774 mottog efter farfadern, och blev ett redlöst verktyg för dem, som voro starkare än han. I utrikespolitiken, som L. ägnade ett mera personligt intresse, lät han sig ledas av Vergennes, som återskänkte Frankrike åtskilligt av dess förlorade anseende. Men de reformförslag, framförallt i fråga om de hopplöst derangerade statsfinanserna, vartill L. med glädje lämnade sitt namn, runno ut i sanden på gr. av hovkretsarnas motstånd; Turgot, Nec-ker, Calonne och Loménie de Brienne gjorde i tur och ordning ansträngningar att finna en lösning men stötte mot en mur av oförstånd och fingo falla. När generalständernas sammankallande 1789 framtvingats, blev det för den följ, revolutionen och framförallt för L. själv ödesdigert, att han befanns fullst. oduglig att leda reformarbetet. I st.f. att lösgöra sig från adeln och söka förbli kung med en makt grundad på nationen i dess helhet höll L. fast vid alliansen med 1’ancien régime och stod genom sitt tafatta och oförstående uppträdande hjälplös inför den allt våldsammare omstörtningen. Eftergifter och förödmjukelser följde slag i slag, och de möjligheter till en konstitutionell monarki, som dock funnos från okt. 1789 till juni 1791, för-suttos, icke blott genom att L. icke alls var situationen vuxen, utan även genom att han komprometterade sig genom sin opålitlighet och genom sitt dubbelspel, å ena sidan mer el. mindre frivilligt till det yttre böjande sig för demokratiens krav, å andra sidan oförmögen att lösgöra sig från den press, som hovet, prästerna och drottningen utövade, och ställande sina förhoppningar till utländsk hjälp. Ända från julen 1789 hade man dryftat planer om att kungafamiljen skulle söka fly ur landet. Med bistånd av framförallt drottningens älskare, Axel v. Fersen d.y., sattes planen i verket 20/6 1791. Det var att sätta allt på ett kort; när — 713 — — 714 —