LUDVIG försöket misslyckats och kungafamiljen 21/a hejdats i Varennes nära belgiska gränsen, var L:s öde beseglat. Nationalförsamlingen beslöt omedelbart, att kungen skulle suspenderas, d.v.s. förbli konung men utan funktioner och utan apanage. De moderata deputerade genomdrevo visserligen ett dekret, som befriade L. från ansvar i fråga om flykten, men sedan lagstiftande församlingen i okt. 1791 sammanträtt och det på våren 1792 inledda kriget mot kejsaren och emigranterna jagat upp stämningen, stod den antimonarkiska utvecklingen icke längre att hejda. 20/e 1792 trängde pöbeln in i Tuilerierna och skymfade L. och hans familj, 3/s fordrade 47 av Paris’ 48 sektioner inför riksdagen, att L. skulle avsättas. 10/s ägde Tuileriernas stormning rum; så snart stridens utgång blivit känd, förklarades L. suspenderad, och han och hans familj sattes i fängsligt förvar i Tempeltornet. 2% samlades nationalkonventet och förklarade 21/» monarkien avskaffad. En rättegång mot L. blev en av konventets första uppgifter, 10/i2 framlade en tillsatt kommission rapport om alla hans brott, och förhör anställdes, varvid den nu själsligt fullst. upprivne L. gjorde ett mycket ofördelaktigt intryck, nekade el. skyllde på dåligt minne el. kröp bakom sina ministrars ansvarighet. 14/i 1793 förklarades han enhälligt skyldig och dömdes efter en omröstning på 36 tim. med 361 röster mot 360 till livets förlust. 21/i avrättades han och gick med lugn värdighet i döden. — L. efterlämnade två barn, sonen Ludvig (se L. 17) och dottern Marie Thérèse Charlotte (se A n g o u 1 é m e 3). C. 17) L. ”XVII”, den beteckning, som de franska legitimisterna givit Ludvig XVI:s och Marie Antoinettes 2:e son (f. 1785, d. sannolikt 1795), tronföljare efter den äldre broderns död 1789. L. delade föräldrarnas fängelse i Tempeltornet, fick till en början bli kvar hos modern, sedan fadern bestigit schavotten, men överlämnades i juli 1793 åt en fanatisk och obildad skomakare Simon. I jan. 1794 skildes denne från sin befattning med barnet och avflyttade från Tempeltornet; samtidigt bli underrättelserna om L. alltmera tunnsådda och dunkla. Enl. av Simons änka (han avrättades i juli 1794) lämnad uppgift skulle förklaringen härtill vara den, att den verklige L. smugglats ut ur fängelset och ersatts med ett annat barn, som avled i Tempeltornet 1795. Mysteriet kring L. lockade tid efter annan äventyrare att ge sig ut för att vara den försvunne. Störst framgång hade en urmakare i Spandau, Karl Wilhelm Naundorf (d. 1845), som hade turen att vara påfallande lik bourbonerna. Han kallade sig hertigen av Nor-mandie, kämpade energiskt för sina föregivna anspråk och begav sig 1833 till Paris, därifrån han 1836 utvisades. Hans efterkommande ha envist fasthållit vid kraven och gjorde , ännu 1926 rättsliga anspråk gällande. — Litteraturen om L.-mysteriet är överväldigande stor; 1905— 10 utkom t.o.m. en ”Revue historique de la question L. XVII”. Den, som ägnat problemet de djupast gående studierna, är G. Lenotre (”Le roi Louis XVII et 1’énigme du Temple”, 1920); han lutar bestämt åt den uppfattningen, att ett utbyte av barn ägt rum och att L. sedan gått okända öden till mötes, men framhäver i övrigt, att källmaterialet är sådant, att problemet för alltid torde förbli olösligt. C. 18) L. XVIII, konung (1775—1824), bror till L. XVI. L. bar ss. prins titeln greve av Provence. Under sina yngre år visade han sig vara en vän av upplysningens idéer och tillvann sig ett visst anseende ss. förf. av radikala pamfletter. I notabel-församlingen 1787 deltog han ss. ordf, i ett utskott, vilket betecknades ss. ”de vise”. I motsats till den yngre brodern, greven av Artois, sedermera Karl X, stannade L. kvar i Frankrike, även när revolutionen tog en radikal vändning. L. XVI:s flykt till Varennes 1791 föranledde L. att ävenledes lämna Frankrike, dit han icke återvände förrän 1814. Han vistades först i Bryssel och sedan i de franska emigranternas högkvarter, Koblenz. 1795 efter L. XVII:s död antog han titeln L. XVIII. I Koblenz råkade han i tvist med greven,av Artois, som önskade en mera aggressiv politik mot det revolutionära Frankrike. L. begav sig därefter på resor och vistades på olika platser i Europa, ofta i svårt ekonomiskt betryck. Han avböjde dock 1804 ett erbjudande av Napoleon om pension. I sept. s.å. sammanträffade han med greven av Artois i Kalmar och kom med honom överens om en gemensam politik mot Napoleon. Efter freden i Tilsit begav sig L. till England, där han vistades till — 715 — — 716 —