LUDVIG 1814. Den franska storfinansen såg efter Na-poleons nederlag i L. den säkraste garantien för bibehållandet av den sociala ordningen och upprätthållandet av de franska statsfinanserna. Mottagen ined blandade känslor av det franska folket, höll han i maj 1814 sitt intåg i Paris, men genom ultras’ (se d.o.) oförsiktiga angrepp mot de under revolutionen konfiskerade godsen uppkom ett starkt missnöje, varav Napoleon begagnade sig och återerövrade makten: efter nederlaget vid Waterloo satt emellertid L. säker på sin tron. Han sökte sammangjuta revolutionens samhälle och det gamla konunga-dömets former och stöddes härvid av sina premiärministrar, Decazes och Richelieu, men motarbetades av greven av Artois och ultras, som sökte utvidga valrätten och vrida makten ur händerna på den härskande bourgeoisien. L., som blev alltmera senil, lät slutl. förmå sig att avskeda Richelieu och till konseljpresident antaga Villèle. Därefter saknade L. allt inflytande på ärendenas gång. — L. var en habil politiker men hade samtidigt en fast grundad uppfattning om konungadömets höghet. — Litt.: P. de la Gorce, ”L. XVIII” (1926). N.H-g. 19) L. Filip (fra. Louis Philippe), konung (1773—1850). L. var son till den under revolutionen bekante Philippe Égalité (se O r 1 é a n s). Han uppfostrades till liberala åsikter och visade i likhet med sin fader tidigt sympatier för franska revolutionen och särsk. för dess radikala tendenser. L. F. var medl. av jakobinklubben och invaldes i national-konventet, där han dock på gr. av sin ungdom icke spelade någon roll. Vid utbrottet av krigen mellan Frankrike och de allierade erhöll han ett dragonreg. och utvecklade personlig tapperhet i slaget vid Jemappes. Efter faderns avrättning försvagades L:s ställning, och när hans chef, general Dumouriez, efter nederlaget vid Neerwinden 1795 flydde till österrikarna, följdes han av L. Denne förenade sig dock icke med de övriga emigranterna kring L. XVI:s bröder och vägrade att bära vapen mot Frankrike. L., som var den populäraste av de franska prinsarna, beredde genom sin närvaro de olika revolu-tionsregeringarna bekymmer. När han därför syntes ha för avsikt att avresa till Nordamerika, frigåvos hans under skräckväldet tillfångatagna släktingar, mot det att L. förband sig att avresa till Amerika. Han begav sig också dit och vistades där till 1814, då han försonade sig med bourbonerna och återvände till Frankrike. Vid restaurationen återfick L. hela den orléanska familjeförmögenheten jämte Pa-lais royal i Paris. Mot den reaktion, som utmärkte de aristokratiska kretsarna i Frankrike efter Napoleons fall, intog L. en avvisande hållning. Han ägnade sig huvudsaki. åt förvaltningen av sin väldiga förmögenhet, kom därigenom i förbindelse med den franska storfinansen och uppfostrade sina barn tillsam-Hians med den högre franska bourgeoisiens. När därför hertigen av Polignac genom juli-ordonnanserna sökte krossa den franska bourgeoisiens politiska makt och industriidkarna i Paris beväpnade sina arbetare för att genomföra revolutionen, framstod L. för medelklassen ss. den, vilken var bäst skickad att ersätta Karl X. Av denne utnämndes han till förmyndare för Karl X:s sonson. Den revolutionära regeringen utnyttjade L:s popularitet, och han valdes vid Karl X:s abdikation till fransmännens konung ”av Guds nåde och folkets vilja”. Han inriktade sig från början på att bibehålla sin popularitet hos borgerskapet. Gentemot utlandet framhöll han den samhällsbevarande karaktären i julirevolutionen. Hans inflytande på politiken var under de första regeringsåren ringa, och Casimir Périer var allsmäktig ledare av statsärendena, men efter hans död ökades L:s makt, dock i ständig strid med vänsterpartierna. I politikern och historikern Guizot fann han en premiärminister med besläktade idéer om konungamaktens framträdande ställning i staten. Från 1840 till 1848 regerade L. och Guizot i samförstånd. Frankrikes allt starkare industrialisering hade emellertid åstadkommit ett betydande proletariat, som blev föremål för agitation från bonaparlister och socialister. För att stärka sin ställning bland arbetarna och understryka sin samhörighet med revolutionens Frankrike lät L. 1841 återföra Napoleons stoft till Paris. Han lyckades dock icke vinna arbetarna och avlägsnade bourgeoisien genom sina försök att regera enväldigt. I Paris anordnades s.k. reformbanketter, som blevo härdar för det politiska missnöjei. Regeringens förbud mot en sådan framkallade februarirevolutionen och 2^/2 1848 L:s abdikation. L. bosatte sig efter sitt fall i England, där han avled 1850. N.H-g. 20) L., prins, sön till Ludvig XIV och Maria Teresia, kallad le grand Dauphin (1661—1711), torde ha varit blott medelmåttigt begåvad och utövade icke något inflytande på fadern, som misstrodde honom. Han erhöll dock vid flera tillfällen militära befäl. Med sin gemål Maria Kristina av Bayern hade L. sönerna Ludvig — 717 — — 718 —