LUDVIG (L. 21), hertig av Bourgogne, Filip, hertig av Anjou, sedan konung av Spanien, och Karl, hertig av Berry. P.S. 21) L., den föregåendes son, prins (1682— 1712), se Bourgogne. 22) L. B o n a p a r t e, furste (1778—1846), sedermera konung av Holland, se nedan d.o. 23) L. N a p o 1 e o n, den föregåendes son (1808—73), kejsare under namnet Napoleon III (se d.o.). 24) L. Filip, sonson till L. 19), prins (1838 —94), greve av Paris (se d.o.). Holland. 1) L. I Bonaparte, fransk furste, konung av Holland (1778—1846). L., N. Bona-partes 3:e broder, följde brodern 1796— 97 på fälttåget i Italien och 1798—99 i Egypten. N. Bonaparte tvang honom 1802 att gifta sig med Hortense de Beauhar-nais. L. utnämndes 1804 till general, erhöll furstlig värdighet vid kejsardömets inrättande samt blev 1805 guvernör över Paris. Mot sin vilja blev han 1806 konung av Holland. Det motsättningsförhållande, han sedan länge stått i till brodern och som ökats, sedan N. Bonaparte tvungit honom till hans olyckliga äktenskap, tog sig nu uttryck i att L. i anslutning till de holländska handelsintressena sökte föra en självständig holländsk politik och saboterade kontinentalsystemet. För att bryta det holländska motståndet tvangs N. Bonaparte sända trupper till Holland, varefter L. nedlade kronan 1810 och landet införlivades med Frankrike. L. levde sedan som greve av S a i n t-L e u i Graz, där han, dyster och inbunden, skrev melankolisk poesi. 1814 i Paris, bodde han efter 1815 i Italien, sysselsatt med litterär verksamhet. Hans historiska arbeten ha ett visst värde, vilket de skönlitterära helt sakna. L:s 2:e son var den senare kejsar Napoleon III. Av hans skrifter märkas ”Marie ou les peines de 1’amour” (roman, 3 bd, 1800), ”Documents historiques et réflexions sur le gouvernement de la Hollande” (3 bd, 1820). — Litt.: V. Loosjes, ”Louis Bonaparte” (1888); A. Duboiscq, ”Louis Bonaparte en Holland ’ (1911). P.N-m. Italien. 1) L. (ital. Lodovico) II, konung (d. 875), son till kejsar Lothar av karolingernas ätt, erhöll 844 ss. riksdel Italien och blev 855 faderns efterträdare ss. kejsare. L. låg i strid med de påträngande saracenerna och det vid denna tid på gr. av Nicolaus I :s (se denne) politik mäktiga påvedömet. B. 2) Se ovan Burgund 1). 3) L. (ital. Luigi), hertig av Abruzzerna, se L u i g i. Monaco. 1) L. II (L o u i s Honoré Charles Antoine), furste (f. 1870), ende son till Albert I, som han 1922 efterträdde som regerande furste. L., som av Frankrike tilldelats brigadgenerals rang, har utom äktenskap en dotter Charlotte (f. 1898; 1920—30 g.m. greve Pierre av Polignac), 1919 legitimerad och insatt som tronarvinge. Th. N a s s a u-D i e t z. 1) L. (ty. Ludivig), greve (1538—74), yngre bror till Vilhelm av Oranien, kom med denne till Nederländerna, tog livlig del i oppositionen mot Spanien och måste vid Albas anmarsch lämna landet. 1568 sökte L. åstadkomma en resning i n. Nederländerna, hade i början framgång men blev sedan slagen av Alba vid Jemmingen. 1572 erövrade L. Mons men måste av brist på understöd slutl. kapitulera. 1574 blev han vid ett nytt försök att intränga i Nederländerna slagen och dödad vid Mook. P.S. Neapel. 1) L. (ital. Lodovico) I, konung av Neapel, greve av Provence, hertig av Anjou och Maine (1339—84), 2:e son till konung Johan den gode av Frankrike, visade som ståthållare i Languedoc hänsynslöshet och handlingskraft och blev 1380 Frankrikes regent. Adopterad av drottning Johanna, drog L. 1382 till Neapel, sökte bemäktiga sig riket men misslyckades och dog i Italien. E.Lö. 2) L. II, den föregåendes son, konung (1377 —1417), efterträdde fadern 1384. Han gjorde fåfänga försök att hävda sin ställning mot Vla-dislav av Durazzo. I Frankrike understödde han hertigen av Orléans. 1411 vann L. med påvens hjälp seger över Vladislav. Samtidigt som en avgörande brytning med Burgund inträffade, avled L. 1417. E.Lö. 3) L III, konung (1403—34), son till L. II och Jolanta av Aragonien, övertog under sin mors förmynderskap 1417 sina ärvda besittningar. Hans franska län, Touraine, Anjou och Maine, bestriddes honom av Henrik V av England. I Neapel adopterades han av Johanna II och utropades till konung 1420. På väg att taga landet i besittning, avled han 1434. E.Lö. Polen, se nedan Ungern 1). Portugal. 1) L. (port. Luiz) I, konung (1838—89), son till titulärkungen Ferdinand II och Maria da Gloria, efterträdde 1861 sin bror Peter V. Han spelade icke någon politisk roll och efterträddes av sin son Karl I. B. Preussen. 1) L. Fredrik Kristian, prins, se Louis Ferdinand. — 719 — — 720 —