LUDWIG Romerska riket. 1) L. I, d e n f r o m-m e, kejsare (d. 840), se ovan Frankrike 1). 2) L. II, kejsare (d. 875), se ovan Italien 1). 3) L. III, den blinde, kejsare (d. 928), se ovan Burgund 1). 4) L IV, B a j r a r e n, kejsare (d. 1347), se nedan Tyskland 5). Tyskland. 1) L. I, se ovan Frankrike 1). 2) L. (ty. Ludwig) II, den tyske, konung (d. 876), son till Ludvig den fromme, av vilken han vid 817 års tronföljds-reglering erhöll Bayern. I de följ, striderna (se ovan Frankrike 1) deltog L. och erhöll i fördraget i Verdun (se L o t h a r, kejsare) det frankiska väldet ö. om Rhen, därjämte Mainz, Speier och Worms. Genom fördraget i Mersen 870 erhöll han ärkebi-skopsdömena Köln och Trier. L. stödde sin makt på kyrkan och var själv kyrkligt intresserad, därjämte en gynnare av den tyska litteraturen på folkspråket. Mot slutet av sin regering hade han att bekämpa uppror av sina söner. B. 3) L. III, den yngre, den föregåendes son, konung (d. 882), erhöll liksom sina bröder Karloman och Karl den tjocke redan 865 en del av faderns rike att styra — Franken, Thü-ringen och Sachsen —, företog mot honom flera uppror, kastade sig efter hans död med iver in i de politiska förvecklingarna, vann 879 Bayern men dog redan 882. B. 4) Ludvig IV, Barnet, konung (893—911), son till kejsar Arnulf, vilken han sexårig efterträdde som tysk kung 899. Under hans minderårighet förde ärkebiskop Hatto av Mainz regeringen, men hertigarna blevo allt självrådigare och voro under L:s tid de verkliga makthavarna. L. var den siste tyske kungen av karolingernas ätt. B. 5) L. V, B a j r a r e n, konung, romersk kejsare (L. IV) (d. 1347), son till hertig Ludvig H av Bayern och Mechtild, dotter till konung Ru- Ludvig Barnet. Sigill. dolf av Habsburg. Uppfostrad i Wien, anslöt sig L. tidigt till habsburgarna och bekämpade sin äldre broder Rudolf. Efter en brytning med habsburgarna besegrade L. dem vid Gammels-dorf 1313. Året därefter valdes L. till tysk konung, medan en minoritet av kurfurstarna hyllade Fredrik av Österrike. Dubbelvalet ledde till inbördesstrider, tills L. genom sin seger vid Mühldorf 1322 definitivt tryggade sin krona. L ingrep i den norditalienska politiken, kom i strid med påven och bannlystes 1324. Han drog 1328 till Rom och lät det romerska folket tilldela sig kejsarvärdigheten. Han vann emellertid icke något varaktigt stöd för sin makt i Italien. I Tyskland hade han att kämpa mot påvligl sinnade länsfurstar. Som L:s rival om makten uppträdde Johan av Böhmen, senare dennes son Karl av Mähren. Medan en avgörande strid mot den sistn. hotade, dog L. plötsligt 1347. L:s kamp med påven blev av stor betydelse för den medeltida statsteorien, då under hans beskydd de radikala konstitutionalisterna gingo till angrepp mot den påvliga autokratien. E.Lö. Ungern. 1) L. (ung. Lajos [la'jåj]) I, konung (1326—82), son till konung Karl Robert av Ungern och Elisabet av Polen, efterträdde 1342 sin far i Ungern och 1370 sin morbroder, Kasimir den store, i Polen. 1347 drog L. till Italien mot sin svägerska Johanna av Neapel som hämnare för brodern Andreas’ mord. Han erövrade Neapel men kunde ej behålla landet i varaktig besittning trots en ny exp. 1350. Genom upprepade krig med Venedig öppnade L. väg för Ungern till Adriatiska havet. I Ungern utförde L. en gagnande inre regeringsverksamhet, medan Polen låg utanför hans verksamhetskrets. E.Lö. 2) L. II, konung av Ungern och Böhmen (1506—20), son till den ungersk-bömiske konungen Vladislav II, kröntes till tronföljare 1507 och efterträdde fadern 1516. L. kunde icke bli herre över upplösningen i riket; han behärskades själv av de ledande stormännen. Ett skymfligt avvisande av en ambassad med fördragsanbud från den turkiske sultanen Su-leiman II medförde krig med turkarna. L. besegrades och dödades vid Mohacs 1526. Han efterlämnade icke några barn. Kravet på återstoden av hans rike övertogs av hans habsburg-ska svågrar. E.Lö. Ludwig [lo'tviz], Otto, tysk förf. (1813— 65), f. i Eisfeld, Thüringen. L. växte upp i trånga förhållanden, som försenade hans utveckling; därtill av naturen en melankolisk drömmare hade han svårt att göra sig gällande i livet. Efter resultatlösa musikstudier fann han sin uppgift som diktare och skrev ett antal dramer, av vilka tragedierna ”Der Erbförster” — 721 — — 722 — Ludvig den tyske. Sigill.