LUDWIG (1850, tr. 1853) och ”Die Makkabäer” (1852, tr. 1855) äro mest betydande. Med dem framstår L. bredvid Hebbel som den förnämste tyske dramatikern efter Schiller. Hans ärelystnad var att lyfta Shakespea-res arv, men han förtog sig på uppgiften och blev alltmer osäker och sönder-grubblad. Hans många dramatiska planer i det följ, nådde aldrig fullbordan. Av stort intresse äro emellertid hans spekulationer över drama och teater i ”Sha-kespeare-Studien” (postumt utg. 1871, fullständigare i 2 bd, 1891). Studiet av Shakespeare torde också ha kommit de båda romaner till godo, som utgöra det mest levande i L:s produktion: ”Die Heiterethei und ihr Widerspiel” (1854, tr. 1857), en solig, folkligt drastisk berättelse från Thüringens landsbygd, och ”Zwischen Himmel und Erde” (1856; sv. övers. 1918), en tragisk brödrahistoria, för djupad till en konflikt mellan två olika människotyper, den ene överdrivet samvetsgrann, en moralisk hypokonder, den andre en samvetslös instinktmänniska. Kärvt och sakligt berättad, men med en underström av varm poesi, är ”Zwischen Himmel und Erde” ett av den tyska litteraturens förnämsta prosaverk. — L:s saml. verk äro utg. av bl.a. A. Stern och E. Schmidt (6 bd, 1891), P. Merker (6 bd, 1912—22, hittills ofullbordad uppl.). — Litt.: A. Stern, ”0. L., ein Dichterleben” (1891; ny uppl. 1906); R. Müller-Ems, ”0. L:s Erzählungskunst” (1905; ny uppl. 1909); L. Mis, ”Les oeuvres dramati-ques d’O. L.” (2 bd, 1921—25). A.W-n. Ludwig [lo'tviz], Carl Friedrich Wilhelm, tysk fysiolog (1816—95), 1846 e.o. prof i fysiologi i Marburg, 1849 prof, i anatomi och fysiologi i Zürich, 1855 i Wien, från 1865 prof, i fysiologi i Leipzig. L. står jämte Johannes Müller, E. Du Bois-Reymond och H. Helmholtz i främsta ledet bland 1800-talets fysiologer och har på så gott som alla fysiologiens områden gjort viktiga undersökningar och upptäckter (bl.a. 1847 ky-mografen, se d.o.); till den av honom grundade fysiologiska anstalten i Leipzig samlades talrika lärjungar, som mottogo starka intryck av L:s fängslande personlighet. Hans huvudarbete är ”Lehrbuch der Physiologie des Menschen” (2 bd, 1852—56; 2 Aufl. 1858—61), där han programmatiskt utvecklat sin uppfattning om fysiologien ss. vetenskapen om organismernas fysik och kemi. C. Ludwig [lo'tvix], Alfred, österrikisk indo-log och språkforskare (1832—1912), från 1860 prof, vid tyska univ. i Prag. L:s vetenskapliga verksamhet riktade sig, förutom åt problem av allmänt språklig art, förnämligast åt Veda-forskningen; hans huvudverk är ”Der Rigveda” (6 bd, 1876—88), övers, med inledning och kommentar, ännu den enda fullst. Rigvedaövers. Dessutom märkas ”Der Infinitiv im Veda” (1871), ”Über die Kritik des Rigvedatextes” (1889), ”Über die Methode bei Interpretation des Rigveda” (1891). C.F. Ludwig [lo'tvi£], Emil, tysk-judisk skriftställare (f. 1881), son till ögonläkaren prof. Hermann Cohn, var 1914 tidn.-korrespondent i London, under världskriget i Kon-stantinopel och Wien, sedermera bosatt i Schweiz. L:s vidlyftiga förf.-skap omfattar romaner, dramatik (bl.a. en Bismarck-trilogi, 1922—24, som på sin tid uppfördes överallt i Tyskland), konstteoretiska essay er och framförallt psykologiska biografier, över Goethe (3 bd, 1920), Rembrandt (1923), Napoleon (1925; sv. övers. 1929), Vilhelm II (1926; sv. övers. 1927), Bismarck (1926), Jesus (1928; sv. övers. ”Människosonen”, s.å.), Michelangelo (1930), Lincoln (s.å.); 15 smärre porträtt äro samlade i ”Genie und Charakter” (1924; sv. övers. 1926). Av självbiografisk art är ”Ge-schenke des Lebens” (1931). L:s biografier ha fått en ofantlig spridning på gr. av hans raffinerat spirituella stil och till synes övertygande inlevelse i de skildrade gestalternas själsliv, men med skäl har gjorts gällande, att de mycket vårdslöst och tendentiöst handskas med fakta och i fråga om både uppfattning och framställning äro mera dikt än historia. L. har protesterat mot dessa anmärkningar i ”Historie und Dichtung” (i ”Die neue Rundschau”, 1929). Under den nationalsocialistiska regimen har hans förf.-skap häftigt angripits ss. anti-nationellt, och hans verk ha i maj 1933 förbjudits i Tyskland; särsk. ond blod har — 723 — — 724 —