LUFTELEKTRICITET visideskiktet och jordytan som de ledande beläggningarna och atmosfären som dielektrikum, med dielektricitetskonstanten 1 och med en svag men växlande ledningsförmåga. En följd av denna ledningsförmåga är, att en vertikal, mot jorden riktad ström måste uppkomma, vars strömtäthet kan mätas och vars styrka, summerad över hela jordytan, uppgår till c:a 1,360 amp. Härav erhålles atmosfärens elektriska motstånd till 157 ohm, av vilka 150 komma på de undre 12 km., den s.k. troposfä-r e n, och 7 på resten av atmosfären, stratosfären. — Av fältstyrkans föränderlighet kan man sluta sig till existensen av positiva rumsladdningar i luften och särsk. i dess undre lager. Då dessa rumsladdningar varken till belopp el. läge äro konstanta, kommer också det Den dagliga variationen av potentialgradien-ten över oceanerna. luftelektriska fältet att undergå förändringar, ant. tillfälliga (oväder av olika slag) el. periodiska (dagliga el. årliga). Den dagliga perioden framträder renast över oceanerna och polarregionerna och visar där en vågformig variation med ett maximum ung. klockan 19 och ett minimum ung. kl. 4 Greenwichtid. över land äro förhållandena mera komplicerade och växla från station till station. Variationen framträder som en enkel våg el. en dubbelvåg el. en kombination mellan båda. Dessutom ändrar den ofta typ från sommar till vinter. Den årliga perioden är ävenledes tydligast framträdande över oceanerna och på de nordligaste, resp, sydligaste breddgraderna. Den visar ett maximum omkr. vintersolståndet och ett minimum i närheten av sommarsolståndet. Ur fastlandsstationernas observationsserier kan icke med säkerhet någon enhetlig årlig period fastställas. — Utom de nu nämnda variationerna har man kunnat påvisa en 1 1-å r i g period, som tydligen står i samband med sol-fläcksvariationerna. Det luftelektriska fältet visar också påverkan av de meteorologiska elementen, men beträffande detta samband, ”den elektriska meteorologin”, måste hänvisas till någon större handbok. Luftens ledningsförmåga under -sökes ant. genom laddningsförlusten hos en i fria luften isolerat uppställd ledare, ”sprid-ningskropp”, el. genom den Gerdienska aspira-tionscylinderkondensatorn. I förra fallet för-bindes en metallkula, cylinder el. stav med en elektrometer, och potentialändringen pr tidsenhet avläses. Äro C och C resp, spridningskrop-pens och elektrometerns kapacitet och V , resp. Vt de avlästa potentialerna vid tiden 0 och t, så erhålles ledningsförmågan, 2, ur formeln , c + C. 1 v0 A = ------1 • In • inC t Vt I det senare fallet mätes laddningsförlusten hos den inre elektroden i en cylinderkondensator, under det en luftström med bestämd hastighet suges mellan elektroderna. Ledningsförmågan hos atmosfärens olika lager har undersökts under de mest skiftande betingelser. Värdena för jordytan ligga mellan 0,7—5,5-10"4 ESE och stiga med höjden över havet, till en början långsamt men sedan snabbt. Ledningsförmågan är underkastad periodiska variationer med både daglig och årlig period. Den dagliga perioden visar i allm. ett maximum i daggryningen, den årliga perioden är olika efter ortens läge; ledningsförmågan är i allm. störst under de varma mån. Även den tillfälliga väderleken har inflytande, i främsta rummet ändringar i luftens fuktighet och renhet. — Luftens ledningsförmåga är en följd av rörliga elektricitetsbärare, elektroner el. joner, de senare bestående ant. av enstaka el. ett komplex av ett litet antal molekyler el. av större partiklar, ss. damm- och rökpartiklar, dimdroppar etc. Deras art, antal och hastighet ha undersökts på skilda håll. Den största rollen för ledningsförmågan spela komplexen med ett litet antal molekyler. För rumsladdningarna ha de stora jonerna (Langevin-jonerna) den största betydelsen. — För bildandetavjoner-n a i troposfären är det huvudsaki. två källor, som komma i betraktande: den radioaktiva strålningen från substanser i luften el. jordytan samt den genomträngande s.k. höjdstrålningen el. kosmiska strålningen, som utifrån tränger ned i troposfären. över fastlandet torde den radioaktiva strålningen vara huvudkällan åtm. till c:a 3 km. höjd, under det att över havsytan, liksom även över mark på högre höjd än 3 km., höjdstrålningen är den övervägande orsaken. 1 den fasta markytan finnas radium, thorium och i någon mån actinium, i regel i små mängder. Luft, som finnes innesluten i ytans kapillärer, anrikas med emanation. Genom diffusion och s.k. markandning kan emanationen komma ut i atmosfären, där den sönderfaller och jämte sina sönderfallsprodukter utsänder a_, p. och ^-strålning. Markandningen underlättas av sol Uppslagsbok. XVII. __ 737 ___ 24 — 738 —