LUFTFART strålningen, av starka vindar och fallande lufttryck, under det att den hindras av frost, snötäcke och väta. Det är i dessa förhållanden, man har att söka orsaken till de tillfälliga och periodiska variationerna i luftens ledningsförmåga. — Stratosfärens jonisation förorsakas av höjdstrålningen, av korpuskulär strålning från solen samt slutl. av fotoeffekten genom solens ultravioletta strålning. Elektriska strömmar i luften. Det luftelektriska fältet måste sätta luftjonerna i rörelse, de positiva mot jorden, de negativa från jorden. Resultatet blir en elektrisk vertikalström, som kallas ledningsström till skillnad från den konvektionsström, som uppkommer, då jonerna tack vare vindar transporteras i bestämd riktning. Ledningsströmmen är den viktigare. Direkta och indirekta metoder att mäta vertikalströmmen ha angivits av Weber, Ebert, Wilson och Simpson m.fl. Dess strömtäthet uppgår till 2—3 • 10‘16 amp./kvcm. och varierar från ort till ort men tycks vara oberoende av höjden över havet. Ledningsströmmens styrka visar periodisk variation med såväl daglig som årlig period liksom ledningsförmågan. — Som konvektionsströmmar kan man också uppfatta de avsevärda elektricitetsmängder, som genom nederbörden föras till jorden. All nederbörd, såväl regn som hagel och snö, är elektriskt laddad. Undersökningarna av nederbörds-elektriciteten gjordes först av Elster och Geitel 1888 och ha sedan systematiskt utförts på en mängd platser. Resultaten kunna sammanfattas i följ, allmänna lagbundenheter: Vid ihållande regn är regnladdningen tidvis positiv, tidvis negativ, dock i 75 °/o positiv. Fältstyrkan är mestadels riktad nedåt. — Vid åskväder och stormbyar överväger också den positiva laddningen. Spec. laddning och strömtäthet är här betydligt större än i förra fallet. Fältstyrkan kan vara riktad både uppåt och nedåt och pendlar inom stora gränsvärden. — Vid snöfall uppträda både positiva och negativa laddningar. Spec. laddningen har här ytterligare ökats. Fältets styrka och riktning äro starkt varierande. — Orsaken till nederbördens elektriska laddning har genom Lenards och hans lärjungars undersökningar av elektri-sering vid droppbildning, ”vattenfallselektrici-tet”, väsentligen klarlagts. På basis av dessa undersökningar har Simpson uppställt en, även numeriskt, tillfredsställande teori för det störda fältet, framförallt vid åskväder (ty. Geivitter-elektrizität). — Teorier för uppkomsten och upprätthållandet av 1. ha i stort antal framställts, men ingen är i alla avseenden tillfredsställande. En sammanfattning av dessa försök har lämnats av H. Benndorf i ”Zeitschrift für Physik”, 1925, till vilken hänvisas. — Litt.: S. Arrhenius, ”Lehrbuch der kosmischen Physik” (1903); E. v. Schweidler & F. Kohlrausch, ”Atmosfärische Elektrizität” (i L. Graetz, ”Handbuch der Elektrizität”, 1915); K. Kähler, ”Die Luftelektrizität” (1921); H. Benndorf, ”Atmosfärische Elektrizität” (i ”Handbuch der Ex-perimentalphysik”, 1928); H. Benndorf & Hess, ”Luftelektrizität” (i J. H. J. Müller & G. S. M. Pouillet, ”Lehrbuch der Physik” (s.å.). A.B.L. Luftfart, den samfärdsel, som äger rum med luftfartyg, d.v.s. fria ballonger, luftskepp och flygplan. Då sådan samfärdsel bedrives reguljärt på förut fastställda tider, benämnes den lufttrafik (se d.o.). — L. regleras internationellt enl. Paris-konventionen av 13/io 1919. Med de av Internationella flygkommisionen 15/io 1922 och 30/« 1923 företagna ändringarna ratificerades konventionen av Sverige 1927. Gemensamma angelägenheter för de stater, som biträtt konventionen, handläggas av Internationella l.-kommissionen C.I.N.A. (Commis-sion internationale de navigation aérienne). C.I.N.A. står under Nat. förb:s ledning och har sekretariat i Paris. Vid sammanträde i Warszawa 1929 fastställde C.I.N.A. i en konvention 1.-företagens ansvarighet vid befordran av passagerare, resgods och frakt. De sv. författningarna beträffande 1. äro: lag 7/b 1914 ang. förbud mot lufttrafik över sv. område; lag 26/s 1922 ang. ansvarighet för skada i följd av 1.; k.f. 26/s 1922 om 1.; k.k. 2% 1928 med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av k.f. av 26/s 1922; k.k. 20/4 1928 ang. åtgärder för undvikande av sammanstötning mellan luftfartyg m.m.; k.k. av n/4 1930 ang. ändring i vissa delar av k.k. 20/4 1928; k.k. av 16/i2 1927 ang. allmänna villkor och bestämmelser för lån ur 1.-lånefonden. Vidare finnas av Luftfartsmyndigheten (se d.o.) utfärdade kungörelser i serien ”Meddelanden från Luftfartsmyndigheten”. Fria ballonger voro de första luftfartyg, som användes som samfärdsmedel. Redan 2 år efter det bröderna Montgolfier konstruerat den första luftballongen, gjorde Blanchard och Jeffries 1785 den första flygningen över Engelska kanalen. Under de följ. 100 åren användes sedan fria ballonger vid ett flertal märkliga färder. Då tyskarna Daimler och Benz emellertid 1885 konstruerade den första lätta bensinmotorn, gav denna kraftkälla möjlighet till framställande av styrbara ballonger el. luftskepp. Därigenom minskades efter hand den fria ballongens betydelse. Färder i sådana ballonger företagas numera så gott som uteslutande i vetenskapligt syfte, t.ex. prof. Piccards uppstigningar i stratosfären 1931—32, som efterföljts av ryska vetenskapsmän 1933. — Åren omkr. se —- 739 — — 740 —