LUFTSNAPPNING ningen åstadkommes enl. det system, att hela pannrummet hålles under ett mindre övertryck (se Drag, sp. 706), sker ingången till pannrummet genom en enkel 1., bestående av en plåttambur med en dörr till pannrummet och en till det fria. v.S. Luftsnappning, veter., se Krubbitning. Luftspalt, luftavbrott i en magnetisk krets (se d.o.), i sht beteckning för luftmellanrummet mellan rotor och stator i en elektrisk maskin (jfr L u f t g a p). N.R-e. Luftspegling,* hägring (se d.o.). Luftspärr, krigsv., se Luftstängsel. Luftstreck (efter ty. Luftstrich), urspr.: zon av atmosfären (med hänsyn till klimatet), numera: klimat. Luftstridskrafter, benämning på ett lands flygvapen (se d.o.). Luftstrupe, t r a c h e a (grek. trachei'a), kallas den del av luftvägarna, som ligger mellan struphuvudet och bronkerna (se d.o.). Den bildar den gemensamma luftvägen för båda lungorna och har hos vuxna en längd av 10—15 cm. och en vidd av 1,5—2,5 cm. Framtill och åt sidorna är den cylinderformad och fast genom inlagring av ett 20-tal tätt liggande, från sida till sida tillplattade broskringar (se Lunga, fig. 2). Dessa ringar äro dock ej fullst. utan defekta baktill, där väggen är mjuk och bildas av bindväv och rikliga stråk av glatt muskulatur. Insidan av I.-väggen beklädes av en slemhinna, försedd med flimmerepitel (se E p i t e 1). Flimmerrörelsen är riktad mot svalget, varigenom det slemsekret, som fuktar ytan, alltjämt drives utåt, tillsammans med de sot- och dammpartiklar, som inkomma vid andningen och till största delen fastna här. Slemmet bildas av rikliga slemkörtlar, belägna i slemhinnan. — Embryonalt bildas 1. från framtarmen. Genom längs-gående inbuktningar klyves denna i ett främre och ett bakre rör. Det främre, från vilkets nedre del lungorna utväxt, avlöses helt utom vid övergången till svalget, där struphuvudet bildas, och blir 1.; det bakre kommer alltjämt att tillhöra digestionskanalen, blir matstrupe. T.H-n. Luftstrupens sjukdomar. De vanligast förekommande sjukdomarna i luftstrupen, de akuta katarrerna, förekomma sällan isolerade utan vanl. i samband med liknande förändringar i övriga delar av luftvägarna. Vid t.ex. ”förkylning” (se d.o.), där samtidigt med snuva och retningar i halsen en hosta förefinnes, kan detta senare symtom vara ett uttryck för en katarr i luftstrupen. Influensan ger däremot ej sällan mera lokaliserade förändringar i luftstrupens slemhinna, vilka åtföljas av svår hosta ofta med besvärande smärtor bakom bröstbenet och upphostning av slemmiga, blodiga klumpar. Faran för en spridning av processen ner i de finare luftrören och till själva lungvävnaden föreligger ofta (se I n f I u e n s a). — De kroniska katarrerna i luftstrupen äro i regel också ett delsymtom av liknande förändringar i ovanför liggande delar av luftvägarna. Utlösande orsaker äro bl.a. ett överdrivet bruk av alkohol och tobak, kroniska varbildningar i näsan och näsans bihålor (se Näsans sjukdomar). — Främmande kroppar förekomma mindre ofta i luftstrupen än i matstrupen och vanligast hos barn, där vid en djup inandning ett i munhålan instoppat föremål, en knapp, nål, nötskal etc. lätt suges genom struphuvudspringan ned i luftstrupen. Efter ett första stadium av konvulsivisk hosta kan sedan inträda en relativt lugnare period, i vilken dock upprepade svåra hostanfall väcka misstanken om att allt ej står rätt till. Avlägsnas ej den främmande kroppen, kunna svåra komplikationer inträda. I det akuta stadiet bör man försöka att genom att vända barnet upp och ned få den avlägsnad. Går detta ej, måste föremålet avlägsnas av specialist, som för ned ett rör i luftstrupen och direkt under ögats kontroll fattar och avlägsnar den främmande kroppen. — Ang. förskjutningar och förträngningar av 1. se S t r u m a. T.S-g. Luftströmmar, se Vind. Luftstängsel, luftspärr, anordning för försvårande av luftanfall mot en ort, bestående av mellan förankrade ballonger vertikalt och horisontellt spända linor, avsedda att vid flygplanens kollision med dessa åstadkomma flygplanens störtning. Om värdet av 1. äro åsikterna delade. F.Az. Luftsyra, T. Bergmans benämning på luftens kolsyra. Luftsäck, se Fåglar, sp. 615. Luftteleskop [-skå'p], se Teleskop. Lufttemperatur. Jordytan mottager sin värmemängd från solen. Blott en försvinnande del tillföres genom ledning från jordens inre. Denna sistn. värmetillförsel är täml. jämnt fördelad över hela jorden och har beräknats till 54 gkal. pr år och kvcm., varigenom temp. av ytan kan höjas 0,i°. Från solen tillföres atmosfärens yttre gräns 1,93 gkal. pr kvcm. och min. Om denna kvantitet fördelas över hela jorden, erhålles 720 gkal pr dag och kvcm. Av denna strålning ankommer i medeltal endast 63 °/o till jordytan. De övriga 37 °/o, jordens energialbedo, reflekteras åter mot världsrymden. Den värmemängd, som en plats på jordytan mottager, är beroende på dess latitud. Ju högre breddgraden är, dess mindre värmemängd mottages pr tids- och ytenhet, då solen — 755 — — 756 —