LUKAS Bland L:s spanska skrifter har särsk. ”Guia de pecadores” (”Ledning för syndare”), övers, till många europeiska språk, blivit en favoritläsning och i hög grad bidragit att utbilda den ciceronianska stilen i Spanien. Urval av L:s skrifter i ”Biblioteca de autores espa-noles”, 6, 8, 11; ”Obras” utg. av F. J. Cuervo (14 bd, 1906—08). J.V. Luise [loi'za], Auguste Wilhelmine Amalie, drottning av Preussen (1776—1810), dotter till hertig Karl Ludvig av Mecklenburg-Strelitz och 1783 g.m. kronprinsen av Preussen, sedermera Fredrik Vilhelm III. L. var en djärvare och starkare natur än maken. Hon anslöt sig till krigspartiet vid hovet. Efter nederlagen 1806 flydde hon med barnen till Kö-nigsberg och Memel men bar olyckorna tappert och sökte i Tilsit % 1807 personligen förmå Napoleon till gynnsammare fredsvillkor. Först 1809 återvände hon med maken till Berlin. Reformverksamheten hade i L. en ivrig anhängare, och Hardenbergs tillkallande är delvis hennes förtjänst. L:s anslutning till de nationella strömningarna, hennes fasthet inför olyckorna, hennes reformvänlighet, hennes förverkligande av det borgerliga familjelivsidea-let ha gjort henne, modern till Fredrik Vilhelm IV och Vilhelm I, Tysklands första kejsare, till en den tyska medelklassens hjältegestalt, vars romantiska moment gavs av hennes skönhet och tidiga död. Talrika stiftelser och föreningar ha uppkallats efter henne. Königin-Luise-Bund, en kvinnoförening i nära anslutning till Stalhelm, bildades 1923. L:s brevväxling är utg. av Bailleu, Griewank m.fl. — Litt.: H. Mommsen & H. v. Treitschke, ”Königin L.” (1876); P. Bailleu, ”Königin L.” (1923). P.N-m. Luiska språket, se Hettitiska språket. Luitpold [161'tpålt], prinsregent av Bayern (1820—1912), andre son till konung Ludvig I, deltog i krigen 1866 och 1870—71, utövade från 1866 ss. prinsregent regeringsmakten i Bayern under kungarna Ludvig II:s cch Ottos vansinne. I sitt äktenskap med Augusta av Habsburg-Toscana hade han bl.a. sonen Ludvig III. [B.] LuTtprand, se Liutprand. Luiz [loi'J], portugisisk namnform för Ludvig. Lukåcs [lo'käc], Låszlö (Ladislaus), ung ersk politiker (1850—1932). Sedan 1874 prof, i juridik, var L. 1875—1905 och 1910—12 finans minister samt april 1912—juni 1913 statsminister. Ss. sådan genomdrev han jämte greve Tisza värnpliktsreformen av 1913. Sedan 1927 var L. medl. av nuv. ungerska överhuset. G.Jg. Lukåcs [lo'käé], Georg von, tysk-ungersk förf. (f. 1885), framträdde 1911 med essaysaml. ”Die Seele und die Formen” ss. förkämpe för den klassicistiska nyorientering, som 1906 inletts av Paul Ernst (se denne), och gav därefter sina teorier systematisk stadga för det moderna dramats och för romanens vidkommande (1912, resp. 1920). Sedan L. under det ungerska kommunistväldet 1919 fungerat som folkkommissarie för upplysningsväsendet, har han levt i landsflykt. Hans intressen ha alltmer glidit över på sociala spörsmål; i ”Geschichte und Klassenbewusstsein”(1923) har han gjort ett märkligt försök att vidareutveckla Marx’ historiefilosofiska intentioner och har på gr. därav från ortodoxt håll beskyllts för ”idealistisk omtolkning” av marxismen. Lff.;Ldl. Luka'nien, se L u c a n i a. Lu'karis, K y r i 11 o s, grekisk teolog, se Kyrillos Lukaris. Lukas (grek, smekform av lat. Lu'cius), läkare, Pauli vän och medarbetare. Sedan mitten av 2:a årh. har L. allmänt ansetts vara förf, till 3:e evang. och Apostlagärningarna (se d.o.), vilket dock är osannolikt, emedan dessa skrifter äro präglade av en senare tids syn på ur-kristendomen. — Lukasevangeliet är förf, på 90-talet av en hednakristen med en viss litterär bildning, som röjer sig både i språket och framställningen (prologen, kronologiskt intresse o.d.). Förutom Markusevang. använder L. andra, delvis mycket värdefulla källor (i sht talstoff, t.ex. en rad monumentala liknelser, ss. den förlorade sonen, 15:11 ff., den fattige Lasa-rus, 16:19 ff., den otrogne förvaltaren, 16:1 ff., fariséen och publikanen, 18:9 ff. o.s.v.). Den urkristna legendbildningen framträder på ett utvecklat stadium (Johannes Döparens och Jesu födelse och barndom, den handgripliga karaktären av den uppståndnes uppenbarelser, 24:1 ff., uppväckande av en död, 8:40 ff.). — Litt.: ”Die Schriften des N.T. neu übersetzt und für die Gegenwart erklärt”, 1 (1917). A.J.F. L. skulle enl. en medeltida legend ha varit konstnär och bl.a. utövat målaryrket, varför målarna togo honom till skyddspatron (se L u-kas gille). Flera ålderdomliga bilder av Jesus Kristus (se d.o., konsthist., och Maria, konsthist.) ha uppgivits vara av L. Ett omtyckt motiv var (mot medeltidens slut) L. målande Madonnan; en sådan bild finnes t.ex. av R. van der Weyden. — L:s’ symbol är oxen (se E v a n g e 1 i s t). E.W. Lukas av Prag, tjeckisk lärd (d. 1460— — 777 — — 778 —