LUKAS EVANGELIUM 1528), organiserade Bömiska bröderna (se d.o.) till ett kyrkosamfund, var under 28 år deras biskop samt uppställde i skrift deras lära och författning; i mycket av samma uppfattning som Luther, anslöt sig L. dock icke till reformationen. S.N. Lukas’ evangelium, se Lukas. Lukasgillen bildades under medeltiden av målare, bildsnidare o.a. konsthantverkare med skråmässig organisation och med aposteln Lukas, som ansågs ha varit den förste kristne målaren, till skyddspatron; hans dag (18/io) bestämdes som festdag, t.ex. i Greifswaldstadgan av 1511. I Italien funnos L. redan på 1200-talet; å kampanilen vid domkyrkan i Florens ser man (i relief) ett minne därav. I Nederländernas konststäder florerade L., likaså i de tyska Rhentrakterna. I Nordtyskland voro de ock vanliga, betydande var t.ex. L. i Lübeck (av 1473), vars medl. bl.a. förfärdigade altarskåp, vilka exporterades runt kring Östersjön. De italienska gillena antogo under 1500-talet namnet akademi. Målarakad. i Rom bildades (1588) under namnet Accademia di San Luca. Under 1600- och 1700-talen uppstodo konstakad. (se d.o.) också i andra länder, och de gamla L., som blivit alltmer hantverksmässiga, började undanträngas. Längst bibehöllo de sitt anseende i Nederländerna, så särsk. i Antwerpen, där Ru-bens o.a. stora mästare ingingo däri. E.W. Lukasgillet i Lund är en sammanslutning av konstnärer, konsthantverkare o.a. estetiskt intresserade, som bildades 1898 av Sven Bengtsson, Jöns Mårtensson, Axel Nilsson och Otto Rydbeck samt Ewert Wrangel, som alltjämt sedan varit L:s ordf, (ålderman). Medl.-antalet är f.n. o. 100. 3 å 4 sammanträden hållas varje höst och varje vår; det förnämsta mötet är julgillet, då festsalens väggar dekoreras med för varje år nya skämtbilder i svart el. färg. Under o. 30 år har dit hört en högtidsstund med gammal musik i domkyrkan. L., som mestadels privat verkar till konstens fromma, framträder någon gång i det yttre; särsk. har det utg. under flera år (1899, 1900, 1903, 1913 och 1928) en rikt ill. konstpublikation ”Finn”. E.W. Lukas van Leiden [fan lai'-], holländsk målare, se Lucas van Leiden. Lukeman [lö'kman], Henry Augustus, nordamerikansk bildhuggare (f. 1871), en av samtidens mest framstående konstnärer i U.S.A., fick sin utbildning i Paris och erhöll sedan i hemlandet, särsk. i New York, en mängd uppdrag samt utförde statyer, grupper (för byggnaders utsmyckning) m.m. 1920 uppställdes hans krigarmonument i Red hook park, Brooklyn. Det väldiga Stone mountain memorial vid Atlanta har L. fått i uppdrag att fullborda. E.W. Lukia'nos, sengrekisk kåsör och essayist (o. 125—185 e.Kr.). Av syrisk börd, växte L. upp i torftiga förhållanden i sin hemstad Samosata; grekiska lärde han sig som ett främmande språk. Han slog först igenom som kringresande föreläsare och lärare i retorik (”sofist”) men ägnade sig sedan helt åt förf.-skap och gällde som tidens bortskämde kåsör på modet; omsider erhöll han en sinekur i Egyptens provinsförvaltning men synes på sistone ha återgått till föreläsningsverksamheten. —■ L:s’ ungdomsskrifter voro paradessayer i tidens stil över mer el. mindre förbluffande ämnen (”Lovtal över flugan”), en genre, som han senare gärna skämtade med. Hans eg. konstart blev det maliciösa, stilistiskt eleganta kåseriet, där han själv ansåg sig ta upp traditionen från Menippos (se denne). Satiren går löst på pedanterna (”Bokvur-men”), de filosofiska sedelärarnas hyckleri (”Lapiterna”), mystikens charlataner och över huvud vidskepelsen (”Peregrinus”, ”Alexander”), förströelse- och äventyrslitteraturen (”En sann historia”), historieskrivningens avarter (”Hur skall man skriva historia?”) o.s.v. L:s’ egen, filosofiskt föga genomarbetade livsåskådning går ut på nykter resignation inför livets vidrighet och dödens meningslöshet (”Charon”, ”Tuppen”, ”Samtal i Hades”); den föregivna platonska skolningen (”Nigrinus”) är föga märkbar. Till religionen i alla dess uppenbarelseformer är L:s’ inställning rent negativ; muntra offenbachiader äro ”Gudasamtalen”, ”Zeus i knipa” o.s.v. ”Hetärsamtalen” ge skarpt uppfattade interiörer ur samtidslivet. — Den gamla, mycket höga uppskattningen av L. (”antikens Voltaire”) har gett vika för kritiskt skärskådande. Det har påpekats, att hans satir aldrig riktar sig mot annat än ofarliga motståndare och aldrig bäres av patos. Han har skildrats som typen för den habile kosmopolitiske journalisten, varvid man icke försummat att påpeka hans börd (Wilamowilz). Oförneklig är den virtuosa, fast något opersonliga elegansen i hans attiska prosa (jfr Atticism), fyndigheten i hans uppslag, den livfulla och åskådliga skildringskonsten och den trots en viss kyla och torrhet äkta och verkningsfulla esprin. L:s’ bästa kåserier äro fortfarande levande och stimulerande förströelselektyr. — Uppl.: C. Jaco-bitz (1878—87, texted.), J. Sommerbrodt-Helm (1907, tysk kommentar), M. Cl. Gertz (1883, dansk kommentar). Dansk övers, av M. Cl. Gertz (1881—1916), sv. av H. Hult (1912—17). — Litt.: M. Croiset, ”Essai sur L.” (1882); R. Helm, ”L. und Menipp” (1906); F. Böök i ”Essayer och kritiker” (1918). I.H. LukiaTms från Samosata vid övre Eufrat, presbyter i Antiokia i Syrien, led martyrdöden — 779 — — 780 —