LUKTSALT 312. L. var en lärd teolog av Origenes’ skola och gjorde en stor insats i revisionen av kyrkans grekiska bibeltext. A.J.F. Lukma'n, Loqman (arab. Lukmän), arabisk sagogestalt av tre olika typer: I förmu-hammedansk tradition är L. en vis hjälte av stammen 'Ad med 7 gamars livslängd (560, senare ända till 3,500 år). — I koranens 31 :a sura, som bär L:s namn, citeras han som en vis ord-språksdiktare, vilken i den senare exegetiska litteraturen betecknas som Abrahams brorson och Jobs systerson och tillskrives en mängd allmänt gängse ordspråk, som ofta återfinnas hos Ahikar och Ben Sira. — Slutl. är L. i senare medeltid en fabeldiktare, den arabiska motsvarigheten till Aisopos både i traditionen om hans levnad och i fablerna, vilka utgivits bl.a. av J. Derenbourg (”Fables de Loqmån le Sage”, 1850). I L. har man trott sig igenkänna ej blott Aisopos och Ahikar utan även Bileam, Salomo, Prometeus m.fl. G.O-r. Lukokescha, se Lunda 2). Luko'mskij, Alexander Sergejevitj, rysk militär (f. 1868), officer 1887, överste 1907, generallöjtnant 1916. Vid världskrigets utbrott tjänstgjorde L. ss. generalmajor i krigsministe-riet, var därefter inf.-fördelningschef, blev i mars 1917 generalkvartermästare vid n.v. fronten och i juni s.å. generalstabschef hos Brusilov. 1918—19 var L. krigsminister och högste befälhavarens närmaste man under Denikin. Han har utg. ”Minnen från revolutionen” (eng. övers. 1920). E.Bz. LukratFv [el. lu'k-] (till lat. lucrum, vinst), inbringande, vinstgivande. Luksor, stad i Egypten, se Luxor. Lukt, se Luktsinne och Doftorgan. Luktborre, växtart, se A g r i m o n i a. Luktcell, anat., se Luktorgan. Luktgräsf järil, se G r ä s f j ä r i 1 a r. Luktkäglor, se Luktorgan 1). Luktlob, anat., se Hjärna. Luktnerven, anat., se Hjärnnerver. Luktorgan. 1) L. hos evertebrater. Under det att hos ryggradsdjuren organ för lukt och smak äro åtskilda, finnas hos vissa lägre, på land levande evertebrater sinnesorgan, som reagera ej blott för gasformiga utan även för flytande ämnen. Så är fallet med de kemiska sinnesorganen i kroppen hos daggmasken och i tentaklerna hos vinbergssnäckan. De trakéandande djuren ha särsk. 1., hos insekterna huvudsaki. på antennerna, särsk. hos hannarna (spårorgan att uppsöka honorna), men även på maxillernas palper, hos spindlarna på pedipalperna. L. består här av grupper av sinnesceller, som ant. höja sig över kroppsytan, bildande luktkäglor, el. sluta i jämnhöjd med denna i s.k. porplattor, täckta av en tunn kutikula. O.C-n. 2) L. hosryggradsdjuren. Hos fiskarna utgöras 1. av två gropformiga fördjupningar på främre delen av huvudet. Dessa s.k. lukt-gropar äro försedda med sinnesceller, luktceller. De retmedel, som inverka på dessa, måste vara i vatten lösta kemiska ämnen, under det att relmedlet i andra fall alltid är gasformigt. Hos amfibier, reptilier och fåglar kan Snitt genom ytan av luktepitel hos get. 1., åtm. hos många arter, bli kraftigt utvecklat, och detta gäller ännu mer däggdjuren. Men även inom denna sista grupp kan utvecklingsgraden vara mycket olika, och 1. kan t.o.m saknas. Man skiljer därför mellan m a k r o s-m a t is k a, m. ikrosmatiska och a n osmat i s k a däggdjur, d.v.s. sådana med skarpt, medelstarkt el. ej utbildat luktsinne. Lukt-epitelet, som utgör underlaget för luktsinnet, kan hos de förstn. bekläda en stor del av slemhinnan på de i så fall starkt veckade näsmusslorna, vid mindre starkt utbildat luktsinne intager det endast en mindre del av slemhinnan och då i regel i näshålans bakre och övre partier. övriga delar av näshålan stå uteslutande i respirationens tjänst. Hos människan är 1. ganska reducerat. Luktepitel finnes utbildat endast på övre musslans översida och sträcker sig därifrån över ett obetydligt parti av nässkiljoväg-gen. Luktepitelet är flercelligt och består dels av stödjeceller, dels av nervceller, luktsinnescellerna. De senare äro stiftformade och vid epi-telytan försedda med 6—8 utskjutande, mycket små luktspröt (se fig.). Nervtrådarna från dessa celler gå genom silbenets små hål till bulbus olfacto'rius i hjärnan (se Hjärnnerver) Därifrån leda andra nervtrådar vidare till luktcentrum, som är beläget i tinningloben (se Hjärna, sp. 103). T.H-n. Luktsalt, preparat, som användas som upp livande medel vid svimning och hysteriska an — 781 — — 782 —