LUKTSALV1A fall. De vanligaste ännu brukade sådana äro hjorthornssalt och ammoniak. Det förra förekommer parfymerat med flyktiga oljor i särsk. flaskor under namnet engelskt 1. Även förekommer kaliumsulfat, fuktat med koncentrerad ättiksyra, i särsk. förpackningar för samma ändamål. J.H. Luktsalvi'a, Balsami'ta vulga'ris (Tanace'tum balsami'ta), av fam. korgblommiga växter, är en i Medelhavsländerna inhemsk, i Sverige ofta odlad, stundom förvildad, flerårig, 0,5—1 m. hög, grågrön, starkt kryddluktande ört med ägg-runt lansettlika, fintandade blad och i kvast samlade, små korgar med rörformiga, blekgula blommor. A.V-e. Luktsinnet. Luktförnimmelser utlösas hos människan genom vissa gasformiga ämnen, som reta de på ett begränsat område av näshålans slemhinna inlagrade luktcellerna (se Luktorgan). Genom sitt skyddade läge hindras organet från att uttorka och mekaniskt skadas. Dessutom sparas det i viss mån för uttröttning, då den vid andningen förbipasserande doftmängda luften endast i ringa omfattning når detsamma. Då man önskar starkare luktförnimmelse, göras kraftiga insugningar genom näshålan, varvid luftströmmen ledes uppåt. Lukt- och smakförnimmelserna sammanblandas alltid med varandra, och under vanliga förhållanden benämna vi alla intryck, som vi få av mat och dryck, smak, ehuru vårt smakorgan endast förmedlar intryck av salt, surt, sött och beskt, medan allt annat är luktförnimmelser. Denna sammanblandning är betingad därav, att omedelbart efter födans nedsväljning en utandning göres, varvid den doftbemängda luften i munhålan och svalget pressas upp i näshålan och ger upphov till luktförnimmelser. Vid tillklämning av näsborrarna el. vid snuva är passagen till luktzonen försvårad, varigenom födan får en fadd smak. Antalet luktarter är oändligt stort, — Luktsinnet är synnerligen känsligt för vissa ämnen, varför dessa kunna förnimmas på långt avstånd. Så erhålla vi en tydlig förnimmelse av kamfer, även om detta ämne förekommer i så ringa mängd som 0,oooooooi gr. på en liter luft. För merkaptan är känsligheten ännu mycket större, näml. 0,00000000004 gr. Till lukt i eg. mening höra ej en del starka s.k. lukter, t.ex. från ammoniak, vilka orsakas av smärtförnimmelser från känselnerverna i nässlemhinnan; dock ingår även här en komponent av verklig luktförnimmelse. Upphävd luktförnimmelse, a n o s m i, kan orsakas ant. av förstöring av det perifera luktorganet el. genom skada centralt i hjärnan. Med särsk. instrument, olfaktometer (se d.o.), kan luktskärpan bestämmas. — L. står hos djuren i närings- och sexualdriftens tjänst. Det har ofta en nästan ofattbar skärpa, ss. hos jakthundar, vilka timmar efter det en rapphöna gått fram på åkern kunna känna dess vittring och följa dess spår, el. hos vissa fjärilhannar, som på långa avstånd förmå känna doften av honorna och därav vägledas till dem. Ofta är hos djuren ett väl utvecklat 1. förenat med en sämre utveckling av synsinnet och tvärtom (mullvadar, resp, fåglar). — Hos i vatten levande djur finnes ett sinnesorgan, som retas av i vatten lösta ämnen. Huruvida detta skall betecknas som lukt- el. smakorgan, är osäkert, varför det indifferenta namnet kemiskt sinnesorgan brukar användas för detta liksom för det Jacobsonska organet hos groddjur och kräldjur. N.A-ll. Luktslemhinna, se Luktorgan. Luktsporre, växtart, se B r u dspor rsl ä k-tet. Lukttörne, växtart, se Rossläktet. Luktven, s ö t g r ä s, Cinna pe'ndula, är ett på skuggiga stränder i Hälsingland och Medelpad här och där förekommande, 0,5—1 m. högt, flerårigt, som torkat välluktande gräs med tunna, rent gröna blad och yvig, slak, blekgrön el. violett vippa. A.V-e. Luktvia'1, se L u k t ä r t. Luktvio'1, växtart, se Violsläktet. Luktärt, blomsterärt, 1 u k t v i a 1, La'-thyrus odora'tus, är en i s. Europa och Orien ten inhemsk, i Sverige mycket odlad, 1-årig, 1,5—2 m. hög, med bladklängen klättrande ört med 1-pariga blad och i fåblommiga klasar sittande, stora, välluktande blommor av växlande färg. Jämte betydelsen ss. prydnadsväxt i våra trädgårdar nyttjas 1. även ss. spaljéväxt uppåt husväggar, på altaner o.d.; de avskurna blommorna användas ss. rums- och bordsdekorationer, till blomsterbindning m.m. A.V-e. Lukuga, flod, se Kongo. Luku'llisk (se L u c u 11 u s), yppig, överflödig (särsk. om måltid). Lule lappmark omfattar Jokkmokks och Gällivare lappmarkers tingslag. Luleträsk, Lulevatten, se Stora L u I e-vatten. Luleå (fsv. Lula, av lapska Luleju, äldre Lu-lajju, ”östervatten”), stapel-, residens- och stiftsstad i Norrbottens län, vid Lule älvs mynningsvik, Lulefjärden; 40,ig kvkm. (land), 13,437 inv. (1933). — 12/? 1621 erhöll L. sina första stadsprivilegier. Detta var ett led i 1500- och 1600-talens allmänna, av Vasaregenterna livligt omfattade stadsorienterade uppfattning av näringslivet, enl. vilken handel, sjöfart och hantverk skulle vara stadsnäringar och deras utövande på landsbygden (landsköp och lant- — 783 — — 784 —