LULEÅ L. nu ligger. Därför flyttades staden dit 1649, men man hade knappt börjat uppbygga den, förrän den härjades av eldsvådor 1653 och 1657. Större delen av inv. flyttade tillbaka till Gammelstad och kunde endast genom regeringens ingripande förmås att bosätta sig igen i L., ty regeringen hade själv genom flera påbud och författningar (jfr Bottniska handelstvånget) så inskränkt förutsättningarna för en kuststads uppkomst och uppblomst-ring, näml, handelsfriheten och stapelstadsrätten, att stadsborna huvudsaki. fingo livnära sig av fiske och jordbruk. Först sedan bott-niska handelstvånget upphävts på 1760-talet, kunde L. börja utveckla sig till en handels-och sjöfartsstad men var ännu vid 1800-talets början ganska efterblivet med blott 947 inv. 1805. 1856 efterträdde L. Piteå ss. residensstad i Norrbottens län och hade då o. 1,400 inv. På 1860-talet och senare tillkommo en del industrier, men något uppsving fick L. icke, förrän det i slutet på 1880-talet blev utskeppningsort för Gällivare malmfält. 1880 hade L. 3,120, 1890 4,755, 1900 9,484 inv. Sedan början på 1900-talet har utvecklingen gått relativt långsamt: 1920 10,545, 1930 11,258 inv. Vi 1933 överflyttades till L. från Nederluleå kommun ett område med 2,189 inv. Till detta område hörde bl.a. Svartöstadens m u-nici p a Isa mh älle (1,081 inv.) och Skur-holmsstaden. 1904 blev L. biskopssäte. Ända till slutet på 1880-talet var L. en trångbodd kåkstad och föga rustad att möta den utveckling, som skulle komma med L.—Gällivarebanans öppnande, men då inträffade, n/o 1887, en stor eldsvåda, som härjade hela stadens centrum — även den gamla gråstenskyrkan, invigd 1790, ödelädes —, och L. kunde återuppbyggas efter större och tidsenligare mått. Det eg. L. är beläget på en i Lulefjärden utskjutande, delvis ganska kuperad halvö. Den nuv., mycket regelbundna stadsplanen är uppgjord efter 1887 års brand utan hänsyn till topografien och från branden skonade byggnader, vilket åtm. i de centrala delarna resulterat i dyrbara gatuarbeten. Större delen av staden är fortfarande bebyggd med ganska oansenliga trähus. Storgatan är huvudgata. Vid denna ligger Stadshuset, som bl.a. även inrymmer Stadshotellet och Sv. handelsbankens avd.-kontor (uppfört 1900—04, arkitekt O. Lindström), Riksbankshuset med telegraf- och telefonstationen, uppfört efter ritningar av arkitekt A. Johansson, som också ritat L. folkbanks vackra byggnad alldeles invid Stadshuset, samt längre västerut lärov. (1908) och Stadsträdgården el. Hermelinsparken med en 1917 rest byst av S. G. Hermelin. I s. delen av parken är ett mu seum under uppförande. V. om Stadsträdgården ligga länsresidenset (från 1850-talet), landstatshuset (1895), länslasarettet, cellfängelset m.m. N.v. hörnet av staden, Gültzauudden, disponeras av Norrbottens läns hembygdsförening (grundad 1886), som där bl.a. uppfört en replik av L:s äldsta rådhus, i vilket inrymmas förhistoriska fynd, norrbottniska möbler m.m., en del äldre byggnader från länet (Pite-gården m.fl.). Från v. ändan av Repslagarga-tan finns färjförbindelse över till Bergnäset (och Piteå). Förslag föreligger att ersätta denna med en bro, som skulle få en längd av 830 m. Längst i ö., vid Skurholmsfjärden, ligga järnvägsstationen och folkskoleseminariet. Mitt i staden reser sig domkyrkan, uppförd i gotisk rohbau 1889—93 efter ritningar av A. E. Melan-der. I s.ö. ligger Svartön med Svartöstaden och storartade anordningar för lagring och lastning a» malm från Gällivare malmfält. O. 30,000 ton malm kunna ilastas på 24 tim. Från utsiktstornet på Svartön har man en vidsträckt utsikt över staden, omgivningarna och skärgården. N. om Svartön ligger Skurholmsstaden samt mitt emellan L. och Gammelstad Notviken med Statens järnvägars stora verkstäder. L. har hamn både n. och s. om stadens centrala delar samt på Svartön. Den sammanlagda kajlängden är o. 1,800 m. och djupet intill 8 m. Tjuvholmssundet, huvudinloppet, är muddrat till 8,i m. Ishinder föreligger från slutet av nov. till mitten av maj. L. är lotsplats med lotsuppassningsställe på Rödkallen. Antalet ankomna och avgångna fartyg uppgick 1931 till 1,741 om 1,245,188 nettoton, därav 1,414 om 358,790 ton i inrikes och 327 om 886,398 ton i utrikes fart. Huvudmassan av exporten består av järnmalm, trävaror och pappersmassa. Industrien omfattade 1931 29 arbetsställen med sammanlagt 673 arbetare. De största företagen äro Statens järnvägars verkstäder och en av Munksunds a.-b. ägd trämassefabrik vid Karls-häll, mitt emot Notviken (o. 120 arbetare). Karlsviks järnbruk nedlades 1925. Handel och samfärdsel spela ung. lika stor roll i L:s näringsliv som industrien. 1920 levde 37,o °/o av befolkningen av handel och samfärdsel, 39,i °/o av industri. Taxeringsvärdet å fastighetsskat-tepliktig jordbruksfastighet uppgick 1932 till 918,300 kr., å annan fastighet till 35,370,700 kr.; den till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten var s.å. för sv. a.-b. m.fl. 1,755,850 kr. och för andra skattskyldiga 13,486,660 kr. L. har högre allmänt lärov., elementarlärov. för flickor, folkskoleseminarium, högre folkskola och en kemisk-växtbiologisk anstalt, som sedan 1895 arbetar för jordbrukets höjande i länet; länslasarett och epidemisjukhus. I L. — 787 — — 788 —