LUND tan, innehades under Karl XII:s tid av prof. Hegardt och uppläts av honom åt konungen 1716—18; det är nu en del av Katedralskolan. Något längre upp i St. Södergatans v. rad ligga tre stenhus, delvis från medeltiden; två av dem, belägna mitt för V. Mårtensgatan, äro sammanbyggda och kallas Stäket (efter målaren J. M. Stäcks fader, handlanden Stäck). — Oaktat Roskilde snart blev Danmarks medelpunkt, sedan avlöst av Köpenhamn, var L. ännu vid 1400-talets början så betydande, att drottning Margareta här lät fira Eriks av Pommern biläger med prinsessan Filippa av England. Som handelsstad blev dock L. nu överflyglat av Malmö; dess hamn vid Lomma och Höjeå förlorade sin betydelse. I st.f. inkörsvägarna från s.v. genom S:t Måns- och Fiskaregatorna trädde nu vägen över Höjebro genom St. Södergatan upp till Stortorget. L. hade under medeltiden utvecklat sig åt alla sidor, mest i n. och s. 1100-talets befästningar voro längesedan försvunna, och när en tullmur el. vall anlades, kommo alla de ovan nämnda kyrkorna och klostren, utom Allhelgona, att ligga innanför denna. En rest av vallen (”Höge-vall”) finnes kvar i Stadsparken och kan f.ö. spåras i S. Esplanadens, ö. Vallgatans, Biskops-gatans, Allhelgona kyrkogatas och S:t Lauren-tiigatans sträckning. Vallen torde knappast under de många krig, varav L. berörts, ha ägt någon större betydelse. Sitt första dråpslag fick det medeltida L. under Karl Knutssons krigståg till Skåne 1452. Domkyrkan och ärkebiskopspalatset motstodo svenskarnas stormningsförsök, men f.ö. härjades staden, som emellertid snart blomstrade upp igen. Men så kom reformationen, och den gjorde definitivt slut på L:s storhetstid. Ärkebiskopsämbetet avskaffades (1536), stifts-chefen fick mycket inskränkta befogenheter och superintendents, senare (1611) biskops titel. Ärkebiskopens och kyrkornas egendomar indrogos till stor del till Kronan. Domkyrkans skatter började skingras. De flesta av L:s övriga kyrkor blevo vandaliserade och snart nedrivna, och byggnadsmaterialet forslades till Malmö el. Köpenhamn för att där användas till fästningsbyggnader. Ärkebiskopens palats hade lidit stora skador och småningom förfallit. På 1580-talet lät Fredrik II på dess plats uppföra ett tvåvåningshus med runt torn (urspr. också två hörntorn samt karnaper) ss. residens för sig och domkyrkogodsens förvaltare. Detta residens, nu Gamla biblioteket, med omgivande ekonomibyggnader kring en stor gård kallades Lundagård. Efter reformationens genomförande sjönk L. alltså hastigt ned i fattigdom och led mycket under 1600-talets krig mellan Danmark och Sverige. Under fälttåget 1644 hade Gustaf Horn här sitt högkvarter. Slaget vid L. 1676 (se nedan) berörde icke direkt staden, men denna blev 2 år senare stucken i brand av danskarna, och mer än hälften av husen brunno upp. Återuppbyggandet gick långsamt. När Karl XII 1716 valde L. till sitt residens, förstärktes vallarna, och en del förbättringsarbeten igångsattes där innanför, men någon eg. uppryckning för staden, som då icke hade 1,000 inv., medförde residenstiden icke. En sådan hade man kunnat vänta av Karl X Gustavs, av Karl XI :s förmyndare 1668 verkställda plan på en högsk. i L. (se Lunds universitet), men blott några år fick den ännu anspråkslösa högsk. arbeta i ro. Först efter freden i L. 1679 inträdde en lugnare utveckling. Det ovannämnda, av Fredrik II uppförda Lundagårdshuset anslogs åt univ., liksom småningom andra byggnader, och på nuv. Universitetsplatsen anlades en botanisk trädgård. 1711 hemsöktes L. ånyo av eldsvåda och härjades svårt 1712 av pesten. Karl XII visade ett visst intresse för univ., men ett nytt uppsving för staden började först mot 1700-talets mitt. Delvis efter C. Hårle-mans planer blev Lundagård 1747—49 förvandlad till en park; flera av de då planterade träden stå ännu kvar. Tidigare (1743—44) hade en mur byggts runt Lundagård av sten från byggnadsrester på platsen; denna mur revs 1836 och 1842, sedan kyrkogårdsmurarna kring domkyrkan försvunnit. Lundagårdshuset blev mera ändamålsenligt ombyggt; över den monumentala trätrappan, som var inbyggd i det runda tornet, inrättades ett observatorium. 1837— 39 på- och ombyggdes det ånyo av Brunius och var sedan till 1907 univ.-bibl. Vid dess ö. gavel fanns till 1897 ett 1800—02 uppfört univ. hus, kallat ”Kuggis”. Från mitten av 1700-talet började L. få åtskilliga tvåvåningshus, de flesta av korsvirke (det bäst bibehållna ligger i hörnet av Bredgatan och Paradisgatan), några dock stenbyggnader, men ännu vid 1800-talets början bestod staden till största delen av låga envåningshus och stora trädgårdstomter. Inv levde huvudsaki. av jordbruk. Univ. hade under 1700-talet haft en rad utmärkta lärare, och under 1800-talets första fjärdedel inträffade den glanstid, som blivit kallad den Tegnérska. Sedan dess ha univ. och skolorna utvecklats raskt, och från mitten av 1800-talet började industri och handel i samband med de förbättrade kommunikationerna (S. stambanan, 1856; Landskrona—L.—Trälleborgs järnväg, se d.o., 1875, 1886 och 1893; Bjärred—L.—Har-lösa järnväg, se d.o., 1901 och 1905; under senare år ett väl utvecklat busstrafiknät) kraftigt — 803 — — 804 —