LUNDBORG slutning 1931 6,141,000 kr., därav aktiekapital 2,4 mill.; arbetarantal 475. T.E-r. Lund—Bjärreds järnväg, se B j ä r r e d— L u n d—H arlösa järnväg. Lundblad, Johan, klassisk filolog (1753— 1820), torpareson från Tönnersjö, Halland, fick först 17-årig börja studera och vistades 1774— 78 i Tyskland, bl.a. i Leipzig, där han läste klassiska språk för J. A. Ernesti, anställdes 1781 som docent i romersk vältalighet i Lund, e.o. prof. 1787, ord. 1789—1819; teol. d:r 1800. Helt genomträngd av romersk anda, en utomordentlig kännare av framförallt det cicero-nianska latinet, förf, till icke blott en lång rad akad. dissertationer utan även talrika mönstergilla latinska orationer och festsånger, utövade L. ett stort inflytande på det sv. latinstudiets utveckling, hyllad bl.a. av sin främste lärjunge Esaias Tegnér. 1784 erhöll han privilegium på att hålla bokhandel, varmed han snart förenade även ett boktryckeri och ett under åtskilliga år ganska omfattande bokförlag; bl.a. utgav han en årgång ”Tidningar från bokhandlingen i Lund” (1793). Hans äldste son adlades af Lundblad (se d.o.). C. Lundblad, Johan Fredrik af, ämbetsman, förf. (1791—1854), son till prof. J. Lundblad, mag. i Lund 1811, 1818 sv. postagent i Stralsund och ombud för sv. regeringen vid finansiella underhandlingar med Preussen. På gr. av förtjänster härvid adlades han 1821 och blev 1827 postkommissarie i Greifswald. Ruinerad genom spekulationer, tog han 1833 avsked och rymde till Paris. Vid sidan av sin ämbetsmannaverksamhet hade L. idkat historiskt skriftställen, bl.a. ”Svensk Plutark” (3 bd, 1823—31), ”Konung Carl X Gustafs historia” (2 bd, 1825—29), och han fortsatte härmed i Frankrike, där han utgav ett antal bearbetningar av sv. historisk litteratur, bl.a. av Geijers sv. historia. — Litt.: Cecilia Bååth-Holmberg i ”Morfars bok”, 2 (1910). P.N-m. Lundbladska priset, se Svenska akademien. Lundbohm, Johan Olof Hjalmar, geolog, industriman (1855—1926). Utexaminerad från Chalmerska inst. 1877 som kemist, ägnade sig L. åt geologiska arbeten och anställdes 1879 vid Sveriges geologiska undersökning (SGU), där han 1887 blev ord. statsgeolog. L. fick efter några år ledningen av inom SGU pågående praktiskt inriktade undersökningar rörande tillgodogörandet av Sveriges mineraltillgångar, närmast i fråga om stenindustrien.. Han lade här grunden för en uppblomstring genom sin verksamhet för införande av nya och effektivare arbetsmetoder vid stenbrotten och för ökad användning av det naturliga stenmaterialet inom arkitekturen. Då SGU 1897 igångsatte en ingående undersökning av Kiirunavaara malmfält i syfte att klarlägga möjligheterna för dess exploatering, lämnades detta uppdrag åt L., och sedan det blivit avgjort, att gruvorna skulle bearbetas, kallades L. till disponent för [-Luossavaara-Kiiruna-vaara-] {+Luossavaara-Kiiruna- vaara+} a.-b. 1898. Den svåra uppgiften att från grunden organi sera ej blott gruvdriftens ekonomiska och tekniska sidor ulan även samhällsbyggnaden i den sterila ödemark, där gruvorna äro belägna, löstes tack vare L:s okuvliga energi på ett sätt, som salt djupa spår i hela Sveriges ekonomiska liv. När ledningen över Lapplandsgruvorna 1903 övertogs av Trafik-a.-b. Grängesberg—Oxelösund, blev L. teknisk ledare för alla till denna koncern anslutna gruvföretag, näml. Kiiruna, Gellivare, Grängesberg och Stråssa. L. hyste även starka vetenskapliga och kulturella intressen, dokumenterade bl.a. genom de under hans initiativ och ledning utg. verken ”Praktiska och vetenskapliga undersökningar i Lappland” samt ”Lapparna och deras land”. — Litt.: K. Falk, ”Märkesmän inom vårt ekonomiska liv”( 1929).LS. Lundborg, Hans Jakob, präst (1825—67), student i Uppsala 1849, prästvigd 1853, tjänstgjorde i olika församlingar i Västerås stift. Under en resa till Skottland 1855 gjorde den skotska frikyrkan djupt intryck på honom, och hemkommen tog han initiativet till Evang. fosterlandsstiftelsen (se d.o.) och 1865 till den första Ansgariiföreningen (se d.o.). S.N. Lundborg, Herman Bernhard, rasbiolog (f. % 1868), med. lic. i Lund 1901, med. d:r 1902, docent i psykiatri och neurologi i Uppsala 1903, docent i rasbiologi och medicinsk ärftlighetsforskning 1916, prof, och chef för Rasbiologiska inst., Uppsala, 1921. L. började redan tidigt intressera sig för ärftlighetsforskning inom människosläktet och för rasbiologien, och hans arbeten på dessa områden blevo av allra största betydelse för den sv. rasbiologiska — 821 — — 822 -