LUNDEGÄRD 1907, vice talman 1899—1908 utom vid 2:a urtima riksdagen 1905, talman 1909—11). Inom det protektionistiska majoritetspartiet intog han näml, vid sidan av hovmarskalken P. Reuterswärd (se denne) platsen som ledare, och efter dennes avgång var han obestritt dess främste man, med stor kraft och bestämdhet utstakade det maktägande konservativa partiets politik. Försvarsfrågans lösning låg honom därvid särsk. om hjärtat. Som partichef och som led. av befästningskommittén 1897—98 bidrog han kraftigt till beslutet att bygga Bodens fästning, och som ordf, i försvarsutskottet 1901 hade han en väsentlig del i tillkomsten av 1901 års härordning. Han var även ordf, i den stora försvarskommittén 1907—10, inom vilken han utövade ett mycket stort inflytande. Även för ett stärkt sjöförsvar arbetade han energiskt. I unionsfrågan stod han väsentligen på den ståndpunkt, som angivits av O. Alin (se denne), och förde vid flera tillfällen i kraftiga ordalag F.k.-majoritetens talan gentemot den enl. hans mening allt för eftergivna politik, utrikesminister Lagerheim representerade. Sin främsta politiska insats gjorde L. som ordf, i särsk. utskottet och därefter som statsminister under unionskrisen 1905. Genom fasthet och viljestyrka, parad med hovsamhet och förståelse för stundens möjligheter, har han tvivels-utan största förtjänsten av sv. riksdagens samling ”från junidagarnas villrådighet till en målmedveten nationell politik”. Statsminister i samlingsministären 2/s—7/u 1905, var L. både till namnet och gagnet den främste av de fyra män, som från sv. sida förde förhandlingarna i Karlstad sept. 1905. Sedan unionskrisen avvecklats, sökte L. på konungens begäran rekonstruera ministären men lyckades ej. I rösträttsfrågan företrädde han länge F.k:s motstånd mot en reform. Då en sådan likvisst visade sig alltmer nödvändig, sökte han därmed förknippa villkoret, att grunderna för inkomstbeskattningen skulle bestämmas genom kamrarnas samstämmande beslut, ej genom gemensam votering, men lät slutl. även detta villkor falla och medverkade som ordf, i rösträttsut-skottet 1907 lojalt till reformens genomförande. Led. av Lantbruksakad. från 1898, var L. dess preses 1909—11. L. var en bruksman av gamla stammen, myndig och bestämd, men vänsäll och gladlynt; en handlingens man, som med stor arbetskraft och arbetsglädje bemästrade sina mångskiftande och maktpåliggande uppgifter. E.Ths. Lundegård. 1) Justus Evald L., landskapsmålare och grafiker (1860—1924). Efter studier vid Konstakad. och i München for L. 1891 till Paris och till den bretonska kustorten Pouldu, där han övergick till en impressionistiskt ljus palett, stundom med övermått av vitt. En viss spröd poesi utmärkte hans franska landskaps-tolkningar. Efter hemkomsten ersattes småningom den franska tonen av en grövre, mera • mustig kolorit. I soliga och robusta klanger skildrade L. pittoreska Skånetrakter (Arild, Kivik) men drogs mot slutet av sin levnad mera mot den vardagsenkla naturen (Vadmöllan vid örtofta) utan att dock syssla nämnvärt med rena slättutsikter. Han målade även mariner och interiörer. Bilder finnas bl.a. i Malmö museum. Altartavlan i Håstad kyrka är utförd efter L:s skisser av Alfr. Hedlund. — Litt.: Monogr. av H. Hedemann-Gade (1927). H.G-e. 2) Axel Wilhelm L., den föregåendes bror, förf. (1861—1930),student i Lund 1881, framträdde först som medl. av 80-talets skånska förf.-grupp, delvis i samarbete med Victoria Benedictsson (se denna), vars litterära kvarlåtenskap han efter hennes död förvaltat och utg. I sina debutnoveller ”1 gryningen” (1885) framstod L. som en ungdomligt kärv och ytterligt radikal 80-talist, men omslaget kom snabbt i romanen ”Röde prinsen” (1889), där han avsvor den ibsenska moralismen och vid Heidenstams sida proklamerade ”livsglädjen” i dikten. Ss. delvis rena nyckelromaner äga både ”Röde prinsen” och den följ, konst-närsromanen ”Prometheus” (2 bd, 1893) litteraturhistoriskt intresse. Av L:s övriga produktion utgöres en del av samtidsberättelser: ”Titania” (2 bd, 1892), ”Faster Ulla och hennes brorsdöttrar” (1894), ”Tannhäuser” (2 bd, 1895), ”Fru Hedvigs dagbok” (1895), ”Asra” (1898), ”Känslans rätt” (1902), ”Elsa Finne” (2 bd, s.å.), vars andra del innehåller utdrag ur Victoria Bene-dictssons dagbok, samt ”Den stora dagen” (1911). Med sin formella elegans och sina ly-riskt-sentimentala stämningar äro dessa böcker delvis mera av underhållningskaraktär. Parallellt med dem tillkom en följd romaner med historiska motiv, inledda med Heineromanen ”Mouche” (1891) och ”Stormfågeln” (1893) och kulminerande i den brett anlagda skildringen av ”Struensee” (3 bd, 1898—1900) samt medeltids-trilogien ”Drottning Margareta” (2bd, 1905—06), ”Drottning Filippa” (1907) och ”Drottning Cilla” (1910). Härtill ansluta sig rokokodramat ”Sturz” (1900) samt den populärhistoriska skildringen — 825 — — 826 —