LUNDS DOMKYRKA kroppsarbete fostra sina lärjungar till bildade, ansvarskännande, samhällsdugliga människor.” Den rent uppfostrande synpunkten tillgodoses genom personligt samliv mellan lärare och lärjungar samt genom det inbördes ansvar, som påvilar eleverna ss. kamrater och ss. medborgare i ett samhälle. Då skolan är belägen i en bygd, som hör till Sveriges vackraste — Värmlands bergslag —, kommer också samlivet med naturen att spela en betydande roll i de ungas utveckling. Idrotten befrämjas genom utmärkta idrottsplaner, och den omgivande terrängen är särdeles gynnsam för vinteridrott. E.B.G. Lundsbrunn, municipalsamhälle i Ova, Skäl-vums och Ledsjö socknar, Skaraborgs län, 9 km. n. om Skara, vid Västergötland—Göteborgs järnväg; 0,«7 kvkm.; 304 inv. (1933). L. hälso- ”Jacquette du Rietz’ fattigförsörjning” vid Lundsbrunn. 1817. brunn och badanstalt med radioaktiv järnkälla, förr kallad Odenskälla, framträdde som hälsobrunn i början av 1800-talet. Den har uppstått på grundval av källkult och fick i början av 1700-talet mera ordnad medicinsk användning. Här finnas brunnssjukhus, understött av landstinget, och ett genom donation av greve G. Piper 1817 upprättat lasarett. Taxeringsvärde å fastighetsskattepliktig fastighet 789,000 kr.; till kommunal inkomstskatt taxerad inkomst 173,970 kr. (1932). M.P. Lunds dagblad, morgontidn. i Lund, utgör forts, av ”Lunds weckoblad”, som började utges 1775 av ett sällskap, vars huvudperson var prof. G. Sommelius. Denna tidn., som 1783— 1812 kallades ”Nytt och gammalt”, 1813—97 ”Lunds weckoblad Nytt och gammalt”, har spelat en viss roll som organ för univ:s lärare och studerande. Den har haft bidrag av B. Lidner, Th. Thorild och E. Tegnér. Bland dess red. märkas prof. L. J. Colling, prof. A. Lid-beck, fil. d:r F. J. Berling, docent E. W. Ber-ling och A. F. Mathson. Dess nuv. ägare och utg. är Gustaf E. Ericson (f. 2/s 1861), som redigerar tidn. i starkt konservativ anda. H.E. Lunds domkyrka. När Sven Estridsen o 1060 upprättade ett fast biskopssäte i Lund, byggdes en åt S:t Laurentius helgad domkyrka n. om dåv. staden. Den ersattes genom Knut den helige (före 1086) av en större, vars plan ytterligare utvidgades, sedan Erik Ejegod genomfört Nordens självständighet som kyrko-provins med Lund som metropol (o. 1104). Denna kyrka uppfördes till större delen från 1100-talets början till dess mitt under ledning av de i källorna nämnda arkitekten Donatus och bildhuggaren Regnerus. Kryptans huvudaltare invigdes 1123, sidokapellens 1126 och 1131, högaltaret i övre kyrkan 1145, sidokapellens samma och följ. år. Byggnaden (av sandsten från Höörtrakten) uppfördes i latinsk korsform med upphöjt högkor, rymligt tvärskepp samt absidutbygge; den bildar höjdpunkten av Nordens romanska arkitektur och företer större enhetlighet än de fksta andra romanska katedraler, med samma system i den nedre kyrkan (kryptan) som i den övre. Måtten äro: yttre längd 87 m., inre längd c:a 80 m., långhusets inre bredd 26 m., valvhöjden i mittskeppet c:a 21 m. I stilen står den närmast de rhenska katedralerna, särsk. Speyer och Mainz, men har den egendomliga, från Orienten stammande anordningen med sakristior (el. förvaringsrum) på ömse sidor om högkoret (detta i såväl den nedre som den övre kyrkan). Utanför dessa utgå i ö. rakt avslutade kapell. Kryptan, som invigdes till Johannes döparens ära, sträcker sig under tvärskepp och kor; den är den största i Norden och en av de vackraste i sitt slag; i n. delen finnes en brunn. De runda pelarskaften särsk. i ö. partiet äro ornerade på omväxlande sätt, en utsmyckning, som här framträder tidigare än på de flesta andra håll i romansk konst. Två pelare nära ingångarna i v. prydas av stora figurer, en i den samtida konsten enastående företeelse. För att förklara dessa stenbilder har folktron upptagit en gammal byggmästar-sägen: jätten Finn (se d.o.), som åt S:t Laurentius utfört byggnadsarbetet, och hans hustru skulle, när Laurentius genom att upptäcka jättens namn löste sig från löftet att i byggnads-lön giva sol och måne el. sina egna ögon, ha velat omkullstörta kyrkan, men på den heliges bön förvandlats till sten. Den verkliga innebörden av figurerna torde vara för pelaren i s. Simson och Delila och för den i n. Simson i Ghazzas’tempel, en symbolik för fall och upprättelse. Liksom Speyer och Mainz fick L. en stenhuggarkoloni från Italien; den började arbeta (sannolikt på 1130-talet) i kryptan men fick sin eg. verksamhet i det övre östpar — 841 — — 842 —