LUNDS DOMKYRKA tiet med dess kapell och baldakiner samt vid n. och s. portalerna, ävensom å sidoskeppens och delvis också mittskeppets kapitäl (om band- och slingornamentiken se L o m b a r-diskt band). Ytterst få medeltida byggnadsverk n. om Alperna ha så många antika drag som L.d. (akantuskapitäl, kymationlister m.m.). Kyrkan fick valvsystem (korsvalv), och detta genomfördes, efter någon ändring i planen (långhusets första travé närmast mittkvadraten visar andra proportioner än de följ.), enl. det stränga romanska systemet, där en travé i mittskeppet motsvarar två i vardera sidoskeppet. (Valven ombyggdes efter en brand 1234 och visa övergångsformer till gotiken.) Kyrkans byggnad under ärkebiskoparna Asker och Eskil torde till större delen ha stått färdig vid 1100-talets mitt, utom västpartiet, som med sina torn tillkom under Absalons episkopat. Av det yttre är absiden bäst bibehållen med tre avd. markerade av lisener (se d.o. jämte bild), väggkolonner samt (överst) ett öppet galleri. Även de stora portalerna i n. och s. sidoskep-pen stå väsentligen kvar (den s. har dock förlorat baldakinställningen); de ha, liksom portalerna till kryptan, en typisk lombardisk karaktär. Ärkebiskop Andreas Sunesen (1200-ta-lets början) fortsatte inredningen. En mängd utsmyckningsarbeten tillkommo jämte talrika altarverk; vid medeltidens slut voro de sistn. över 60. Huvudaltaret i långhuset (lekmanna-kyrkan) var helgat åt S:t Laurentius, liksom den äldsta katedralens högaltare, men högaltaret i den nu tillkomna kyrkans huvudkor blev invigt åt Jungfru Maria. Detta högaltare stod längst bort i absiden; det altarverk, som prydde detsamma från 1390-talet (nu uppsatt i två delar på korets väggar), visar Lübeck-skolans stil. S:t Laurentius fick också i högkoret ett altare med en bronsstod, ett utmärkt, ännu bevarat arbete. De av änglar krönta bronsstoder, som nu stå på stora trappan, ha urspr. som ljushållare stått på ömse sidor om högaltaret. I högkoret uppställdes också vid medeltidens slut den stora sjuarmade kandelabern (alla dessa bronsarbeten sannolikt nordtyska). Koret blev vid 1200-talets mitt utbyggt i v. ända fram till långhusets andra pelarpar. O. 1375 uppsattes här dubbla rader korstolar i n. och s., på v. sidan gående i vinklar och med mur bakom mot långhuset; till detta nedgick mellan korgavlarna en trappa (nu äro korstolarna uppställda i motsatt riktning inne i koret). Dessa korstolar, utförda av mästare från mellersta Tyskland el. Böhmen, tillhöra de förnämsta i sitt slag och representera den elegantaste gotiken i Norden. — Ännu ett märkligt träarbete från — 843 — drottning Margaretas tid är bevarat: det stora konsturet, nu uppställt vid n. sidoskeppets v. vägg. Urspr. stod det i s. sidoskeppet, och dit anslöt sig ett av lekmannakyrkans Mariaalta-ren. Uret är indelat i kalendarium och horo-logium; skivan till det senare (övre) är den urspr., något av urverket är också bevarat från gammal tid, men i övrigt är det hela restaurerat (genom Bertr. Larsen och Th. Wåhlin). Mellan skivorna sitter madonnan, omgiven av två hornblåsare, vilka (vani. vid 12-slaget) synas utföra musik (psalmen ”In dulci jubilo”, spelad av ett orgelverk innanför); de tre vise männen med härold och tre tjänare framkomma och buga sig. Dessförinnan ha två överst an-bragta ryttare drabbat samman med tolv slag. Både kalenderskivan och den övre urtavlan ha mggrant beräknade astronomiska anordningar. — Under medeltidens senare del tillkommo på domkyrkans s. sida två kapell (av tegel), vilka revos vid 1800-talets början. Utmärkta arbeten utfördes i domkyrkan vid 1500-talets början av Adam van Düren (se denne): kryptans brunnskar med humoristiska reliefer, Birger Gunnarssons stora sarkofag med ärkebiskopens bild (liggande), den nu i s. korsflygelns inre vägg insatta reliefen med tre kyrkans skyddspatroner, ombyggn den av n. korsflygelns valv samt halvkolonnen längst n.v. i långhuset med intressanta reliefer och inskriptioner. — Under grevefejden och genom Sören Norbys ned-slaktande av bondehären (1527), vilket fortsattes in i domkyrkan, led även denna mycken skada. Domkyrkans rika skatter hade redan börjat skingras, och närmast efter reformationen och ärkebiskopsämbetets indragning (1536) inträdde en förfallsperiod. För domkyrkan inträffade någon höjning under Fredrik II, då (1577) ett ståtligt altarverk uppställdes i långhuset nedanför kormuren (nu återuppsatt i domkyrkomuseet); 15 år senare tillkom den vackra predikstolen, utförd i marmor och alabaster av J. Ganssog (se denne). Under Kristian IV :s tid byggdes också en större orgel över kormuren. 1700-talet medförde bl.a. ombyggnad av det yttre taket, som erhöll en bruten form; tornen fingo huvar i barockstil. Genomgripande reparationer började utföras under ledning av G. G. Brunius på 1830-talet: kryptans konstruktion förstärktes, den ovan nämnda kormuren, som ända dittills åtskilt långhuset — det av församlingen begagnade kyrkorummet — och ö. partiet med högkoret, nedrevs nu, och i stället anlades en stor trappa, varigenom även högkoret kunde användas av församlingen; en ny orgel uppsattes över ingångshallen i v. I det yttre borttogos de van- — 844 —