LUNG-MAGNERVEN ges 5 Sticta-arier, som förekommer täml. allmänt, vanl. på gamla lövträdsstammar i skogstrakter, men även här och där på mossbevuxna klippor. L., som är en av de största sv. lavarna och som har en brunaktig, djupt flikad, nät-ådrigt—gropig thallus, hade tidigare medicinsk användning. A.V-e. Lung-magnerven, nervus vagus, se H j ä r n-nerver (X) och Andning, sp. 1,043. Lungmjältbrand, med., se Mjältbrand. Lungmossa. 1) Marcha'ntia polymo'rpha, av levermossfam. Marchantia'ceæ (se d.o.), är en över hela jorden utbredd mossa, som allmänt förekommer i Sverige både på fuktig och torr jord samt på murar och klippor. L. har en 3— 15 cm. lång och 1—2 cm. bred, grön bål, som på övre sidan bär dels skaftade, skivformiga, hanliga, dels skaftade, stjärnformigt stråliga honliga s.k. blomställningar, dels oskaftade, bägarlika groddkornskålar. Bild se Levermossor. A.V-e. 2) Se L u n g I a v. Lungor, pulmo'nes, kallas de pariga andningsorgan, som finnas hos alla luftandande Struphuvud Fig. 2. Struphuvud, Juftstrupe och lungor (sedda framifrån). En del av lungvävnaden är borttagen för att visa de grövre luftrörens förgrening i lungorna. Fig. 1. Schema över lungor hos olika djur. A ödla, B groda, C och D sköldpadda; h cen-tralhålrum, a mindre hålrum. ryggradsdjur fr.o.m. amfibier och uppåt och som ligga på ömse sidor om hjärtat och dess stora kärl. Hos amfibier äro de mycket enkelt byggda, bestå av säckformiga bildningar med epitelklädda, blodkapillärförande väggar, som inåt ofta äro veckade och i sin främre del direkt mynna i en kort luftstrupe. Som regel äro de redan hos reptilier mera komplicerat byggda. På lungväg-garnas insida utbildas större el. mindre nischer som en första ansats till luftkamrar, och luftstrupens inträde i lungorna förskjutes alltmer mot deras mittparti. Hos krokodiler och sköldpaddor äro luftrören rikligare och kraftigare utbildade, luftkamrarna mera avgränsade och försedda med mer el. mindre rikliga lungblåsor (se fig. 1). Lungblåsorna uppträda rikligast i lungans centrala delar, under det att de perifera ännu bestå v säckar. Hos fågla-, där 1. äro relativt små, har utvecklingen nästan nått den hos däggdjuren, om också anordningen företer olikheter. Bronker, finare luftrör och rikliga lungblåsor ha utbildats. Karakteristiskt för fåglar är, att ett antal bronker mynna på lungornas ventrala sida och fortsätta ut i tunnväggiga, inom kroppen regelbundet fördelade luftsäckar (se Fåglar). I däggdjurens 1. har — 863 — — 864 —