LUNGRÖTA utbildningen av lungblåsor blivit det allt övervägande, så att huvuddelen, lungvävnaden el. lungparenkymet, utgöies av sådana, under det alt luftvägarna, bronkerna, ordnats ss. ett regelbundet, huvudsaki. dikotomiskt förgrenat träd, det s.k. bronkialträdet (se d.o.), inom parenkymet. I anslutning till bronkernas förgrening uppkommer inom 1. en avgränsning i olika partier, olika 1 o b e r, ant. relativt fria från varandra el. skilda genom tunna bind-vävsväggar. — Människans 1. ha formen av halverade käglor med bred bas (fig. 2). Lung-spetsen når upp över nyckelbenet, lungbasen slår mot mellangärdet. Ung. mitt på l:s medi-ant vända yta är inträdesstället för de stora bronkerna och lungkärlen, den s.k. 1 u n g-h i 1 u s. H. 1. är delad i 3 delvis från varandra skilda huvudlober, v. 1. i två sådana. Varje huvudlob är sammansatt av ett flertal smärre lober, lo'buli, förenade med varandra genom bindväv. Härigenom uppkommer en fältindelning på l:s yta, vilken hos äldre individer ytterligare markeras, därigenom att in-andade sot- och kolpartiklar avlagras i dessa bindvävsväggar. — Luftstrupens båda huvud-bronker gå en till varje 1. och dela sig där i lika många grenar, som ifrågavarande 1. har lober. Varje gren delar sig sedan upprepade gånger — ända till 25 — inom loben (se Bronkialträdet). De 3 sista förgreningarna äro så tätt besatta med lungblåsor, al-veoler (fig. 3), att hela lungvävnaden framträder som en porös, blåsig massa, i vilken bronkialträdet ligger inbäddat (fig. 4). Alveo-lerna (se d.o.) ha i stor utsträckning gemensamma, lamelltunna väggar, genomdragna av elastiska trådar (se Bindväv), vilket gör, alt de vid andningen (se d.o.) kunna vidgas och åter sammandraga sig. I väggarna förgrenar sig det täta blodkapillärnät, som förbinder lungartärerna med lungvenerna. Lungblåsornas väggar äro på båda sidor beklädda med ett enkelt epitel, vars celler till mycket stor del omvandlats till tunna, kärnlösa plattor. Här sker gasutbytet mellan luft och blod vid andningen. Det venösa blodet kommer från kroppens alla delar till hjärtats h. kammare Fig. 3. och pressas härifrån ut i lungpulsådern, vilken grenar sig i två grenar, en till varje 1. Dessa ingå i lunghilus, där de, följande bronkerna, förgrena sig samt slutl. överföra blodet i l:s kapillärnät, där det syrsättes och övergår i lungvenerna, vilka följa lungartärerna och Fig. 4. Snitt genom lunga av vuxen mus. a förgrening av bronk, b alveolgång, c alveol, d alveolvägg sedd från ytan. Nära 50 gånger förstorat. tömma blodet i hjärtats v. förmak (se vidare Blodkärl, sp. 187—188). Om lungsäcken se d.o. T.H-n. Lungpulsåder, se Lungor. Lungrot. 1) Anat. Lungorna äro överallt fria från omgivningarna (se Lungsäck) utom vid lunghilus, där bronker och kärl inträda. Detta parti benämnes därför ofta 1. De lymfkörtlar, som mottaga lymfa från lungorna, ligga tätt samlade omkr. 1. (seBronkial-k ö r t e 1 l u b e r k u 1 os). T.H-n. 2) Bot., växtart, se M o 11 s 1 ä k t e t. Lungröta, veter., är en för hästsläktet specifik, smittosam lungsjukdom, ofta kombinerad med inflammatoriska processer i brösthinnan m.fl. organ. Smittämnet, som ännu icke är tillräckligt känt, överföres dels direkt från djur till djur, dels genom beröring med infekterade redskap, seldon, valtningsställen o.s.v. I luftvägarna normalt förekommande streptokokker finna i de av lungrötekontagiet försvagade och skadade vävnaderna ett gynnsamt fält för vidare vävnadsdestruktion. Inkubationstiden är ung. 3 veckor, och sjukdomen börjar mycket häftigt med hög feber, 40—41°, ökad puls, miss-färgning av synliga slemhinnor, allmän matthet med vinglig gång, enstaka hostattacker samt påskyndad och besvärad andning. Per-kusöion och auskultation ge belägg för betydande förändringar i lungorna. Ofta förekomma, i sht i de fall då brösthinnan är angripen, betydande mängder av blodvatten i lungsäckarna. I många fall tillstöta besvärande komplikationer, ss. inflammation i hjärtmuskulaturen Uppslagsbok. XVII. — 865 ____ 28 — 866 —