LUNGÖRTSLÄKTET stor roll. En normal blodsänka talar snarast mot en pågående (aktiv) tuberkulos. Behandlingen av 1. måste först och främst gå ut på att skapa gynnsammast möjliga betingelser för organismens självförsvar och för ett stärkande av dess naturliga motståndskraft. Hit höra förhindrande, resp, försvårande av tillfälliga, framförallt luftvägsinfektioner såväl som reinfektioner av tuberkel-baciller genom förflyttning till lämplig miljö, inövande av riktig hygien med hänsyn till hosta och upphostningar (motverkande av autoreinfektion), individuellt avpassad reglering av vila och kroppsrörelse. Vilkurer i friluft ha sedan gammalt visat sig vara välgörande, icke minst genom den stegring av aptiten, de bruka medföra och varigenom det först blir möjligt att förverkliga den viktiga fordran på en riklig och fullgod näring. Denna bör ha relativt högt kalorivärde, vara vitaminrik (färska grönsaker, sallader, frukter) och innehålla rätt mycket fett (mjölk, grädde, smör). I den från vissa håll förordade s.k. Gerson-Hermansdorfer-dieten inskränkes dessutom äggvitehalten, och framförallt utbytes koksaltet mot andra mineralsalter. Ang. betydelsen av denna anordning saknas ännu tillräcklig erfarenhet, åtm. i fråga om 1. Den här antydda allmänbehandlingen vid 1. genomföres bäst i form av sakkunnigt ledda kurer vid sanatorier (se d.o.). — Verkligt specifik terapi mot 1. har man hittills icke lyckats utbilda. Då inga spec. antikroppar bildas, är serumbehandling icke möjlig, och den en tid rätt mycket använda tuberkulinbehand-lingen är snarast att uppfatta som en ret-ningsterapi, varigenom alltså organismens re-aktionsförmåga stegras. Så torde det också förhålla sig i fråga om den s.k. k e m o t e r a-pin (se d.o.). Framförallt ha guldsalter, t.ex. sanocrysin (se d.o.), kommit till användning. Förhoppningen att genom en el. ett par intravenösa injektioner av stora mängder härav kunna tillintetgöra tuberkelbacillerna och härigenom hämma l:s utveckling har emellertid visat sig illusorisk. Den verkan, man ibland trott sig se, har säkerligen berott på retning till ökad reaktion och bindvävsbildning i de tuberkulösa lunghärdarna. En dylik verkan torde i viss grad tillkomma de flesta metall-salter. — Ljusterapi (se d.o.) i form av solbad el. behandling med ultravioletta strålar (kvarts el. båglampa) kan ibland med fördel användas men måste strängt individualiseras och sakkunnigt övervakas. Det är här också fråga om en retningsterapi, och vid aktiv 1. gäller det att gå ytterst försiktigt fram med alla dessa slag av terapi, om man icke vill riskera att i st.f. stegring av de uppbyggande reaktionerna i stället få en ökning av nedbrytningsprocesserna, nedsmältning och ytterligare spridning av 1. Sådan verkan är väl känd som resultat av oförsiktig användning av icke blott tuberkulin utan även ljusbehandling. — I vissa fall av 1. har kirurgiskbehand-1 i n g i form av olika slag av s.k. kollaps-terapi (se d.o.) kunnat med framgång användas för att åstadkomma hopfallande och immobilisering av en lunga el. lungdel och härigenom gynna utläkningen av tuberkulösa förändringar, framförallt börjande smältning och kavernbildning. af K Lungvener, anat., se Lungor. Lungö, ö strax utanför Härnösand; fyrplats Lungöde'm (jfr ödem), utsöndring av se-rös, äggvitehaltig vätska från blodkärlen i lungvävnaden, särsk. i alveolerna. L. uppkommer vid hjärt- och lungsjukdomar, då blodomloppet sviktar; vanl. då hjärtat är dåligt och samtidigt högt blodtryck föreligger. Den sjuke andas kort, blir blek, rosslar, hostar upp skummig vätska. Tillståndet är farligt och kan på några min. leda till döden. Behandling måste snarast företagas: åderlåtning, stimulering av hjärta och kärlsystem. Utom detta akuta 1. finnas även mera kroniska former. L. kan också framkallas av inandade gaser (t.ex. vissa stridsgaser). B.S-ll. Lungörtsläktet, Pulmona'ria, av fam. sträv-bladiga växter, omfattar o. 40 arter, huvudsaki. i tempererade delar av Europa och Asien. I Sverige förekomma 2 arter: P. officina'lis, vanlig lungört, en i lundar och lövskogar samt på lövängar täml. allmän, flerårig, 1—3 dm. hög ört med efter blomningen utväxande, äggrunt-hjärtlika jordblad och i klaselika knippen samlade, täml. stora, först rosenröda, sedan violetta el. blå blommor; samt P. angustifo'lia, sma Ib 1 a d i g lungört, med lansettlika jordblad, sällsynt på skogsängar Lungört, Pulmonaria officinalis. Efter Francé. — 873 — — 874 —