LUNISOLARÄR i s. Sverige. — Under namn av herba puimo-nariæ har vanlig lungört medicinsk användning. A.V-e. Lunisola'rår, se Grekisk tidräkning. Lunisti'tium, astr., se Månen. Lu'nkentus, sv. folkbok, vars äldsta kända uppl. är tr. i Örebro 1785. L., som ingår i P. O. Bäckströms ”Sv. folkböcker”, 2 (1848), har varit oerhört populär och utgivits i ett stort antal uppl. Den utgör en mycket förvanskad återberättelse av en över hela Europa spridd folksaga (hos bröderna Grimm representerad av ”Dat erdmänneken”, i ryska folk-sagosaml. av sagan om ”Prins Ärta” o.s.v.), som i sin traditionella form handlar om hur en övernaturligt född hjälte befriar en av en vinddemon bortförd prinsessa. I folkboken, som i Sverige ur folktraditionen utträngt den äldre typen av sagan, räddas tre bortrövade prinsessor av en soldat, som erhåller hjälp av trollet ”Lunkenlus”. S.L-d. Lunndörren, Lundörren, pass, den östligaste och bäst utbildade av de egendomliga, Foto J. Carlsson. Lunndörren. korta, raka och U-formade dalgångar (”dörrar”), som genomskära fjällen på gränsen mellan Härjedalen och Jämtland. Andra liknande ”dörrar” v. om L. äro Storådörren, Tandådör-ren och Gråsjödörren. L. är c:a 10 km. lång; passpunkten, 877 m.ö.h., ligger 2 km. innanför s. mynningen, och därifrån rinner norrut Lunn-dörrsån, söderut S.Lunndörrsån. över den plana, grustäckta dalbottnen höja sig L u n n dörrsfjällen till 1,250—1,500 m.ö.h. (högsta punkt 1,503 m.). L. är turistled mellan Storsjö i Härjedalen och Duved el. Undersåker i Jämtland. Turiststuga, Lunndörrstugan, finnes strax n. om L:s n. mynning. — Litt.: T. Boberg, ”Lundörrspasset och Tranrisdalen” (i ”Sveriges natur”, 1930). J.C. Lunnefågelsläktet, Frate'rcula, av fam. alk-fåglar (se d.o.), har en hög, från sidorna starkt tillplattad näbb, försedd med fåror och tvärlister. Under fortplantningstiden är näbben starkt färgad i rött, gult och grått. Kroppen Lunnefågel, Fratercula arctica. är kort och tjock. Hithörande fåglar häcka i stenrös el. hålor och samlas i oerhörda skaror, ofta bildande huvudparten av fågelbestånden på fågelbergen. Födan utgöres av fisk. Släktet bebor med 3 arter Gamla och Nya världens arktiska trakter. L u n n e f å g e 1 n, F. a'rctica, är ovan svart, undersidan vit, huvudets sidor samt hakan vitgrå, fotterna röda. Längd 35 cm. I Sverige häckar den i två små kolonier i Bohuslän. Den lägger endast ett, smulsvitt ägg. Fridlyst. Y.Ln. Lunner, hd i Opland fylke, ö. Norge, ö. om Randsfjordens s. del: 290,48 kvkm.; 4,542 inv. (1930). Bergens- och Gjövikjärnvägarna gå genom L. Ar.S. Lunnevads folkhögskola, Sjögestads s:n, Östergötland, se Folkhögskolor, sp. 955. Lunois [lynpa'], Alexandre, fransk målare och grafiker (1863—1916), utbildade sig i Paris och senare genom resor i Holland, Spanien och Nordafrika. L:s förkärlek för uttrycksfullt linjespel föranledde honom att återuppliva det länge förgätna litografiska tuschmaneret, en teknik, som kom till sin fulla rätt i hans sirliga och livfulla skildringar från det parisiska nöjeslivet och som även omsattes i hans färgtryck med spanska och marockanska motiv. L. var även högt skattad illustratör. — Litt.: Monogr. av E. André (1914). G.V. Lunta. 1) L. (från mlty. lunte, eg.: trasa el. dyl., etymologiskt samma ord som L. 2), med salpeter m.m. impregnerat blångarnssnöre, användes vid äldre eldvapen för antändning av fängkrutet. L. var vid handeldvapen med 1 u n 11 å s fästad vid låsets hane (se Han d-eldvapen, sp. 534 och fig. 1), vid art.-pjäser ofta upplindad på en 1 u n t s t a k e. — L. förekommer även vid vissa moderna cigarrtän-dare (glöden slocknar ej i blåst). R.Sbg. 2) L., (gammal, illa medfaren) tjock bok; urspr. samma ord som L. 1). — 875 — — 876 —