LUTANDE PLAN m.ö.h.) och Fanaråken resa sig branta och mäktiga i s. Från Skjolden innerst i Lusterfjorden går en känd fjällväg över Turtegrö turisthotell och Sognefjeld till Gudbrandsdalen. Stor fruktodling vid fjordarna, där klimatet är varmt och torrt Az.S. Lustfartygsförsäkring (-j a k t f ö r s ä k-r i n g), försäkring av för sport- och nöjesfär-der avsedda motor- och segelbåtar. L. meddelas i Sverige av ett särsk. försäkringsbolag, vars försäkringsbestånd för 1. 31/i2 1931 utgjorde 11,2 mkr. (mill kr.). Motsvarande premieintäkt uppgick 1931 till 0,3 mkr. och utbetalningarna för inträffade försäkringsfall till 0,2 mkr. Th.Dn. Lustgas, kväveoxidul, se Kväve. Lusthus el. trädgårdspaviljongerha i Sverige förekommit redan i 1600-talets renässansträdgårdar. De voro ej sällan (t.ex. vid Ulriksdal och Rosersberg) uppförda som dyrbara, snäckprydda grottor. Under en senare tid, barocken, följde de strängt huvudbyggnadens arkitektur. Den engelska landskapsstilen gav en framstående plats åt 1., som uppfördes i fantastiska former. I moderna trädgårdar har man återvänt till en enklare stil. — I s. Sverige benämnas bersåer ej sällan I. C.G.D. Lustjakt, sjöv., se Jakt. Lustläger, i äldre tider i furstliga personers närvaro och till deras nöje anordnat militärt läger med därvid förekommande övningar. Bj. Lustmord, mord, som förövas för att tillfredsställa en abnorm sexuell drift (sadism) el. eljest i samband med någon sexuell förbrytelse, t.ex. våldtäkt. R.B-l. Lustration [-Jo'n] (lat. lustra'tio, rening), en gammalromersk reningsceremoni, som kom till särsk. högtidlig användning vid censorsför-rättningens avslutande (lustrum, se d.o.). Th.P. Lustre [ly'stra] (fra.), se Lyster. Lustrum (lat. till lava're, rentvå, el. lu'ere, sona), reningsoffer bestående av svin, får och tjur (suovetauri'lia), i forntidens Rom anställt för hela folket vart 5:e år ss. den religiösa akt, varmed censorerna (jfr d.o.) avslutade sin ämbetsverksamhet. — Härav har I. även kommit att beteckna en femårsperiod. H.Sj. Lustspel, en efter tyskt mönster gjord försvenskning av det närmast från franskan lånade komedi (se d.o.). Jfr Drama. G.A-m. Lusus natu'ræ (lat.), naturens lek, slump. Lusättika, se S a b a d i 11 a. Lut, lösning, vanl. av alkaliska ämnen, ss. kali- och natronhydrat, pottaska, soda och såpa, men ibland även av andra ämnen, t.ex. vid papperstillverkningen sulfit-1. el. sulfat-1. Wk. Luta (arab. al'üd, med grundbetydelsen instrument av trä; spa. laüd, fra. luth, mlty. lüte), knäppinstrument med halvpäronformig korpus, bred hals med tvärband och vanl. vinkelböjd skruvlåda. L. fanns i många olika former och storlekar. Hade den två skruvlådor, kallades den a r c(h)i 1 i u t o; denna var av två slag: chitarrone (se d.o.) med liten korpus och lång hals, t e o r b (se d.o.) med större korpus och betydligt kortare hals. Bland I.-formerna med en skruvlåda kan nämnas den syditaliens-ka colascione med 2 el. 3 strängar, liten korpus och lång hals, på vilket instrument kon- Luta med en skruvlåda. serter gåvos i Sverige av de italienska bröderna Colla på 1760—70-talen. Se även K v i n t e r n. Strängarnas antal växlade i hög grad hos 1. liksom deras stämning. Under 1500-talet voro de över gripbrädet anbragta strängarna vanl. 6, stämda ant. G c f a d1 g1 el. A d g h e1 a1. Dessutom hade 1. ett antal lösa bassträngar, som i allm. hade stämningen G F E D C. För I. brukades f.ö. icke den vanliga notskriften, ulan lut-tabulatur, där bokstäverna och siffrorna icke betecknade tonhöjden utan greppen. — L. är säkerligen av persiskt-arabiskt ursprung, men sin slutform har den fått i Europa. Under 1300-talet utbredde den sig söderifrån över Europa, fick under 1400-talet en fastare ställning för att under 1500-talet nå sin höjdpunkt. Redan under 1600-talet började emellertid 1. gå tillbaka och försvann småningom under 1700-talet. — I Sverige spelades 1. huvudsaki. under 1500-talet och en del av 1600-talet, även av de kungliga — både Gustav Vasa och Erik XIV voro skickliga lutspelare —, och i Hovkapellet voro flera lutenister anställda. 1780—1820 spelades i Sverige den s.k. svenska 1., som hade sarger och capotastoanordningar för höjning av stämningen och som anses uppfunnen av instru-mentmakaren Pehr Kraft. I senare tid har denna 1. fått en uppblomstring genom Sven Scho-lander. — Litt.: J. Zuth, ”Handbuch der Laute und Gitarre” (1926—28); D. Fryklund, ”Bidrag till gitarristiken” (i ”Sv. tidskr. för musikforskning”, 1931). D.F. Lutande plan, ett plan, som bildar vinkel med horisontalplanet. Den kraft, som på gr. av tyngden verkar på en kropp, som befinner sig på ett 1. p., kan uppdelas i två komponenter: dels en komponent N vinkelrät mot planet, vilken yttrar sig som ett tryck mot detsamma, — 885 — — 886 —