LUTHER bd, 1864—80; vissa partier i sv. övers.). Av L:s övriga skrifter må nämnas ”Geschichte der christlichen Ethik” (2 bd, 1888—93), ”Compen-dium der Dogmatik” (1865; flera nya uppl.; sv. övers. 1879) samt det självbiografiska arbetet ”Erinnerungen” (1889; 2 Aufl. 1891). S.N. Luther, Martin, banbrytaren för den evang. kyrkoförnyelsen (10/n 1483—18/a 1546), tillhörde en bondesläkt från byn Möhra i Thü-ringen (Tyskland). Fadern, Hans L. (d. 1531), arbetade vid bergverken i Eisleben, då sonen Martin föddes. Äret därpå flyttade familjen till staden Mansfeld, där Hans L. med tiden nådde ekonomiskt välstånd och en betrodd ställning, ehuru hemlivet alltjämt präglades av sparsamhet och hårt arbete. Från Mansfelds trivialskola övergick Martin 1497 till en liknande läroanstalt i Magdeburg, vid vilken en del lärare tillhörde ”Del gemensamma livets bröder” (se d.o.); möjl. har L. redan genom dessa gjort bekantskap med bibeln. Under skolåren i Eise-nach (från 1498), hans lyckligaste ungdomstid, omhändertogs han av patricierfamiljerna Schalbe och Cotta. Student i Erfurt 1501, blev han 1502 fil. baccalaureus och 1505 mag. samt började sedan enl. faderns önskan studera juridik. Beslutet att bli munk, förberett genom händelser, som gjorde tanken på döden och domen levande för L., framkallades av skräcken, då en blixt slog ned i hans närhet (% 1505). Han ångrade sitt löfte men kände sig bunden därav och inträdde s.å. i Erfurts augustin-eremitkloster. Med oerhörd intensitet upplevde han här Guds närhet och hans heliga, obetingade krav. Ständigt frågade han sig: ”Hur skall jag kunna göra nog och få en nådig Gud?” Fri från sedliga förvillelser (senare, i sht katolska, beskyllningar i denna riktning ha visat sig ogrundade), iakttog han inom sig en outrotlig självisk böjelse (lat. concupisce'n-tia, varmed L. menade egenvilja, brist på verklig kärlek). Men den occamistiska teologi (se Occam), som han grundligt studerat, lärde honom, att människan kan göra allt, vad hon på allvar vill, även älska Gud och fullt ut hålla hans bud; å andra sidan betonades Guds allmakt så, att hans förhållande till människan blev rena godtycket (predestination). L., som förgäves tillgrep alla katolicismens frälsnings-medel (askes, helgonkult, bikt), råkade till slut i djupaste förtvivlan vid tanken, att Gud måhända bestämt honom till fördömelse. En viss hjälp fick han genom sin förman, generalvikarien Johann v. Staupitz, som i anslutning till Bernhards av Clairvaux mystik hänvisade honom till den korsfäste Kristus ss. beviset för Guds kärlek och som hjälpte honom till en professur i filosofi vid Wittenbergs univ. (i kur- Lucas Cranach d.ä.: Luther 1520. Kopparstick. furstendömet Sachsen). Härifrån återkallades L. 1509 till Erfurt, där han fortsatte sina teol. studier, som nu omfattade även Augustinus samt äldre och nyare mystik. 1510—11 deltog L. i en beskickning till Rom för att protestera mot beslutad sammanslagning av den reformerade augustinkongregationen med kloster med mindre sträng disciplin. I Rom kände och handlade han som god katolik, men av kyrkans för-världsligande fick han intryck, som senare blevo av betydelse för hans kritik av densamma. Efter återkomsten förflyttades han på nytt till Wit-tenberg, där han hösten 1512 blev teol. d:r och prof, med bibelutläggning som uppgift. Vid denna lid (enl. de flesta forskare mellan hösten 1512 och våren 1513) inföll L:s avgörande religiösa kris. Den utmynnade i en för honom ny tolkning av Romarbrevet 1:13 och gav honom klarhet därom, att Guds rättfärdighet, som här omtalas, är en gåva, som Gud av barmhärtighet skänker och genom vilken den rättfärdige lever av tro. Härmed hade dock icke L. i sin teologi övervunnit katolicismen, ännu mindre dragit de praktiska konsekvenserna av sin nya ståndpunkt. I Psalmföreläsningarna (1513—15) nöjer han sig med hoppet om frälsningen. Om växande frimodighet vittnar Romarbrevsföreläsningen (1515-—16). I st.f. occamismens teologi anbefall — 889 — — 890 —-