LUTHER de L. nu den tyska mystiken (Tauler och ”Tyska teologien”). Först 1519 (ss. Galaterbrevskom-mentaren visar) nådde L. fram till full fräls-ningsvisshet: syndernas förlåtelse kan ägas som en verklighet mitt under synden och kampen. L:s brytning med skolastiken och hans nya religiösa åskådning syntes ej behöva medföra någon konflikt med kyrkan; dit kom det först genom striden om avlatshandeln (se d.o.). Den avlat, som det rörde sig om, var utskriven till förmån för påven och ärkebiskopen Albrekt av Mainz (officiellt för Peterskyrkan i Rom), om-händerhades av bankirhuset Fugger i Augsburg och utbjöds på ett ovanligt stötande sätt, bl.a. av dominikanmunken Tetzel. Denne vägrades tillträde till Sachsen (kurfursten Fredrik den vise hade själv reliksamlingar med stora avlats-förmåner), vilket icke hindrade L:s församlingsbor (L. var v. pastor i Wittenberg) att köpa avlatsbrev och sedan vid bikten pocka på abso-lution. 31/io 1517 anslog L. på slottskyrkans port sina 95 teser (på latin) om avlaten, för att genom teologisk diskussion få klarhet om kyrkoläran på en för fromheten viktig punkt. Han bestred icke kyrkans rätt att utdela avlat men reducerade denna betydelse till efterskänkande av de kanoniska kyrkostraffen och gjorde gällande, att frälsning vinnes genom ånger och bättring, ej genom bikt och avlat. Dessa teser översattes genast till tyska och spredos snabbt. Albrekt av Mainz och dominikanorden anmälde saken i Rom, där man strax förstod dess vikt. Ett försök att nedtysta L. på ordens-disciplinens väg (ordenskapitlet i Heidelberg, april 1518) misslyckades, och vanlig inkvisi-lionsprocess sattes i gång. Denna avbröts, sedan L. i nya skrifter (bl.a. ”Resoluliones”, maj 1518) ytterligare utvecklat sin åskådning, och kardinal Cajetanus, som kallade L. till förhör vid riksdagen i Augsburg (okt. 1518), skulle föra honom fängslad till Rom ss. överbevisad kättare. Det visade sig emellertid vid förhöret, att L. icke var kättare enl. gällande kyrkolära, varför denna genom påvligt dekretal (nov. 1518) fick de behövliga tilläggen. Under den närmaste tiden måste påven med hänsyn till det stundande kejsarvalet söka stöd hos Fredrik den vise, som tagit L. i •sitt skydd, och påvens utsände, Karl v. Miltitz, kunde därför spela sin självtagna roll ss. fredsmäklare, förordande L:s krav på opartiska, tyska skiljedomare. En ny vändning tog saken med disputationen i Leipzig (juni—juli 1519), där d:r Johann Eck tvingade L. till medgivandet, alt icke blott påven utan även kyrkomötet (till detta hade L. vädjat) kan taga miste (det gällde närmast Konstanzkonsiliet och Hus), så att bibeln ensam kvarstod ss. ofelbar auktoritet. Härmed bröt Lucas Cranach d.ä.: Luther som ”Junker Jörg”. Stadsbibl., Leipzig. L. med hela det hierarkiska systemet men vann på samma gång anhängare för sin sak bland humanisterna och de nationellt sinnade (Me-lanchthon, Erasmus, Ulrik v. Hutten m.fl.). Samtidigt fick kurian efter kejsarvalet fria händer, och ny kättarprocess öppnades mot L. 15/« 1520 undertecknade påven Leo X bannhotbul-lan, enl. vilken L:s skrifter strax skulle brännas; själv fick han 60 dagars frist att återkalla. Stämningen i Tyskland var sådan, att bullan endast med svårighet kunde offentliggöras. För L. blev 1520 det stora förf.-året, då han började draga upp riktlinjerna för kyrkans reformation. I skriften ”Vom Papsttum zu Rom” utvecklade han sina tankar om kyrkan ss. den genom evang. skapade enheten av alla troende. ”An den christlichen Adel deutscher Nation von des christlichen Standes Besserung” (senaste sv. övers. 1917) var en politisk stridsskrift, i vilken L. mot påvens anspråk på världslig överhöghet hävdar det allmänna prästadömet och överhetens självbestämmanderätt samt framför en rad sociala och ekonomiska reformförslag. I ”De captivitate babylonica ecclesiæ præhidium” (senaste sv. övers. 1928) angrep L. katolicismens sakramentslära med dess transsubstantions-och offertanke. En positiv framställning av troslivet gav han i ”Von der Freiheit eines Christenmenschens” (senare sv. övers. 1929), — 891 — — 892 —