LUTHER som L. jämte ett hövligt brev sände till Leo X. Miltitz hade intalat honom, att påven ännu ej slutgiltigt tagit ställning till hans sak. När L. insåg sitt misstag, besvarade han påvedömets (som nu för honom tedde sig ss. Antikrist på jorden) våld genom att utanför Wittenbergs stadsport uppbränna bannholbullan och den kanoniska lagboken (10/i2 1520). Brytningen med kyrkan var därmed ohjälplig. Efter utfärdandet av den definitiva bannbullan (3/i 1521) mot L., Fredrik den vise, v. Hultén m.fl. berodde utgången närmast på kejsar Karl V (se denne). I sin valkapitulation hade denne måst lova, att ingen tysk skulle ställas inför rätta utanför Tyskland el. bannlysas och förklaras i akt ulan grundlig prövning. Nu genomdrev kurfursten Fredrik vid riksdagen i Worms, att kejsaren själv skulle kalla L. dit för att förhöras inför ständerna. Vid förhöret 18/4 1521 förklarade sig L. icke kunna återkalla, så vida han ej blev överbevisad genom Guds ord el. klara och tydliga grunder. Genom en efter riksdagens slut utfärdad rikslag (Worms-ediktet) förklarades L. och hans anhängare i akt. För att icke synas trotsa aktförklaringen lät Fredrik i hemlighet bortföra L. till Warlburg. Här tillkom L:s ”Kyrkopostilla” och tyska övers, av N.T. (dess språk blev Tysklands riksspråk). Under tiden tog Karlstadt (se denne) ledningen av den evang. rörelsen i Wittenberg och genomdrev utan kurfurstens samtycke brådstörtat och i lagisk anda en del förändringar i gudstjänsten, fattigvården m.m. Då reaktionen mot de katolska bruken förde ända till kyrkovandalism, begav sig L. på eget bevåg dit (mars 1522) och lyckades lugna sinnena: den gamla gudstjänstformen återställde han t.v.; dock utrensades offertanken ur mässan, privatmässorna upphörde, celibat- och kloslerlvånget löstes. De* närmast följ, åren fortgick under L:s ledning bildandet av evang. församlingar i Sach-sen och annorstädes. Gudstjänsten ordnades enl. hans ”Formula missæ” (1523); latinet avskaffades ss. gudstjänstspråk 1526 (”Deutsche Messe”), vid dopet redan 1523 (”Taufbüchlein”). Predikan och församlingssång blevo oumbärliga moment i gudstjänsten, och L. gjorde en betydelsefull insats ss. psalmdiktare och koralkom-posilör. Församlingslivets många svårlösta problem framtvingade kyrkovisitationer i Sach-sen (1527—29), varvid ”överheten” mot L:s urspr. avsikter fick kyrkans ledning i sin hand (jfr Kyrkoförfattning), enl. L. dock endast ss. en nödfallsutväg, då de kyrkliga myndigheterna sveko sin plikt. På gr. av erfarenheter vid visitationerna skrev L. sina katekeser (se d.o.). I skriften ”An die Ratsherrn aller Städte deutschen Lands” (1524) betonade han överhetens plikt att sörja för den högre undervisningen och framförde även tanken på allmän skolplikt. Då bondeupproret (1524—25) utbröt, förordade L. först eftergift för böndernas nog så berättigade fordringar, men uppmanade sedan furstarna att utkräva blodig hämnd för bondehoparnas våldsdåd (”Wider die mordischen und raubischen Rotten der Bauern”). Uppror mot laglig överhet ogillade han under alla omständigheter, och i sht när man som här blandade samman religiösa och världsliga önskemål. L:s popularitet fick härmed en svår stöt, och själv förlorade han allt förtroende för massan; katolikerna gåvo honom skulden för upproret. Samtidigt med detta och delvis med samma ledare utbredde sig döparnas el. svärmeandarnas radi-kalt-spiritualistiska religiositet (se A n a baptister); från dessa tog L. avstånd i stridsskriften ”Wider die himmlischen Propheten von den Bildern und Sacrament” (1524). På Eras-mus’ (se denne) angrepp i ”De libero arbitrio Lucas Cranach d.ä.: Luther 1529. Museo Poldi-Pezzoli, Milano. — 893 — — 894 —