LUTHER Lucas Cranach d.ä.: Luther på äldre dagar. Träsnitt. diatribe” (1524) svarade L. med sin ”De servo arbitrio” (1525; sv. övers. ”Om den trälbundna viljan”, 1925), vari han utifrån sin religiösa upplevelse och för trosvisshetens skull hävdade människans fullst. beroende av Guds nåd. Efter brytningen med Erasmus skilde sig flertalet humanister från L. Även i meningsutbytet med Zwingli (se denne) om nattvarden anlade L. centralt religiösa synpunkter: nattvarden är en Guds nådeshandling och ett personligt möte med Kristus; men för att teologiskt uttrycka detta grep han tillbaka till skolastiska formler, som bättre passade samman med katolicismens nådesbegrepp. Vid religionssamtalet i Marburg mellan L. och Zwingli (1529) motsatte han sig icke, trots sin påstådda omedgörlighet, en för båda parter antagbar formulering; utjämnings-försöket misslyckades dock till sist, och protestanterna försvagades genom inbördes splittring, just då kejsaren fick fria händer att ingripa mot dem (riksdagen i Augsburg 1530). Till tanken på väpnat motstånd (Schmalkal-diska förbundet 1531) mot befarade försök att genomföra riksdagsbeslutet, som krävde protestanternas fulla underkastelse, gav L. högst motvilligt sitt bifall. Evangeliska kristna borde enl. L:s urspr. mening hellre lida martyrdöden än göra motstånd mot sin katolska överhet. Under evang. överhet åter borde katoliker medgivas samvets- men icke kultfrihet samt ha rätt att utvandra — ett avsevärt framsteg i religiös tolerans. På gr. av nya politiska förvecklingar bevarades freden t.v., och 1530-talet medförde nya landvinningar och inre konsolidering för reformationen. Bland L:s egna insatser under denna tid märkas ”Huspostillan” (1532—34), övers, av hela bibeln (1534) samt utarbetandet av de s.k. Schmalkaldiska artiklarna (se d.o.). Ett ödesdigert missgrepp begick L., då han genom ett hemligt biktråd medgav lantgreven Filip av Hessen att gifta sig, medan hans första gemål ännu levde. Då hemligheten sipprade ut, tillrådde L. att lysta ryktet med en kraftig lögn. L. handlade i enlighet med dåtida katolsk biktpraxis; händelsen vållade hans sak stort avbräck. Hans sista år fördystrades av en ganska pessimistisk syn på det religiösa läget och av återkommande plågsam sjukdom. Periodvis ansattes han dessutom av förlamande ångest och melankoli, vari han själv såg djävulens försök att bringa honom bort från tron. Hans drastiska bondehumor lyste dock alltjämt upp tillvaron för honom och andra; den färgade även hans enl. tidens sed hänsynslöst skarpa polemik (som kulminerade i skriften ”Wider das Papsttum zu Rom, vom Teufel gestiftet”, 1545) och spelade fritt i vänkretsen, där man flitigt antecknade hans uttalanden (”Tischre-den”, utg. i 6 bd, 1912—21; sv. övers, i urval, 2 uppl. 1901). L. gifte sig 1525 med Katharina von Bora (se denne); äktenskapet och hemmet skattade han mycket högt, och med rörande kärlek omfattade han sina barn, av vilka 4 överlevde honom. Han avled vid ett besök i sin födelsestad Eisleben. A.M-n. L:s teologi. 1) Den nya grundsynen. L:s teologiska betydelse inskränker sig icke blott till vissa läropunkter, utan grundar sig fastmer därpå, att hos honom en ny religiös livsinställning kommer till genombrott. L. representerar en helt ny grundsyn med avseende på människans gudsgemenskap. — Levande religion är alltid gemenskap mellan två, mellan Gud och människan. Denna gemenskap kommer emellertid att antaga fullkomligt olika karaktär, allteftersom det är Gud el. människan, som intar platsen ss. behärskande centrum i denna gemenskap: i förra fallet tala vi om teocentrisk, i senare fallet om egocentrisk religion. L:s betydelse i kristendomens historia och över huvud i religionens historia består däri, att religionens teocentriska tendens slagit igenom hos honom och blivit fullt allvar. Visserligen hade detta skett redan en gång förut, näml, i N.T. och urkristendomen. — 895 — — 896 —