LUTHER Men vad som då vanns, gick blott alltför snart förlorat. Redan på mycket tidigt stadium växlade den katolska kristendomen åter in på den egocentriska religionens spår. Det är framförallt på två vägar, som människan här kom i religionens medelpunkt. För det första därigenom, att människan i gudsgemenskapen blott söker och åsyftar sin egen lycka och salighet: den eudemonistiska vägen. För det andra därigenom att hon menar, att gemenskapen med Gud kommer till stånd ss. en frukt av vad hon själv är el. gör, av hennes egna etiskt-religiösa kvalifikationer el. prestationer. I båda fallen kretsar allt i religionen kring människan själv: för det eudemonistiska salig-hetsbegäret är huvudsaken, huru det går människan; för moralismen gäller det, vad människan har att uträtta. — När L. träder i opposition mot den katolska fromheten, så gör han det i teocentriskt intresse. Hans avsikt är att komma just de båda nämnda formerna av egocentrisk religion till livs. Gentemot den katolska fromhetens eudemonism riktar han den invändningen, att man så visserligen skenbart söker gemenskap med Gud men i verkligheten söker ingenting annat än sig själv och sitt eget: ”även i himmelen söka de blott sitt och sin egen vinning”. Och gentemot den katolska moralismen lyder hans invändning på enahanda sätt. Att upprätta gudsgemenskapen är icke människans, utan Guds gärning. Det är efter denna gudomliga företrädesrätt, som den egenrättfärdiga människan övermodigt utsträcker sin hand; men därmed förnekar hon Gud och sätter sig själv i Guds ställe. ”Det står allenast i Guds makt att nedslå synden, tillintetgöra döden, skapa rättfärdighet och skänka liv. Denna gudomliga kraft tillerkände de våra gärningar. På så sätt satte de i själva verket oss i Guds ställe och gjorde oss själva till Gud, varigenom de påviske visade, att de under det kristna namnet voro sju gånger värre avgudadyrkare än hedningarna”. Därför är den av människan själv upprättade rättfärdigheten enl. L. alls ingen rättfärdighet, utan tvärt om dubbel synd, ty först och främst duger den icke inför Gud — genom sin själviska karaktär är den en synd som varje annan —, och för det andra maskerar den detta genom att kläda sig i fromhetens och rättfärdighetens dräkt. Den egenrättfärdiga människan begår den mest himmelsskriande synd, ty hon angriper Gud i hans gudom. Hon antastar det gudomliga majestätet och tillvällar sig det, som Gud förbehållit sig själv. 2) Det teologiska genomförandet. Man talat stundom om motsägelsefullheten i L:s åskådning. Ingenting kan vara felak- Uppslagsbok. XVII. ___ 397 ___ 29 tigare. Tvärtom utmärker sig L:s åskådning för en sällspord enhetlighet. Allt vad han vidrör, får sin prägel av hans nya grundsyn. Detta gäller om gudsbilden och kristologien, om synduppfattningen och rättfärdiggörelseläran, om etiken och sakramentsläran, för att blott nämna några av de viktigaste punkterna. — L:s g u d s bild bär i överensstämmelse med hans teo-centriska grundsyn en utpräglat aktiv karaktär. Gud är icke för honom ss. för den antika filosofien och skolastiken i främsta rummet det högsta varandet, utan en levande realitet, som ingriper i vår tillvaro i dom och nåd. Gud är ”idel kärlek”, men en nitälskande kärlek, som vill övervinna allt, vad som står den emot. L. ser i vår tillvaro en väldig kamp mellan tron och otron, mellan det godas och det ondas makt, mellan Gud och djävulen. Hans åskådning bär alltså ett skarpt dualistiskt drag. Men denna dualism är icke en metafysisk dualism mellan två mot varandra stående principer el. substanser utan en religiös dualism, som just tar sig uttryck i kampen mellan Guds vilja och vad som står denna emot, i kampen mellan tro och otro, gudomlig kärlek och mänsklig själviskhet. — Människan, sådan som hon av naturen är, hör till det gudsfientliga riket. Det är karakteristiskt för hennes naturliga inriktning, att hon i allting blott söker sitt eget; hon är egocentrisk, själviskt ”inkrökt i sig själv” (incurva'tus in se), och just häri ligger roten till all syn d. När L. säger, att människan av naturen är ond, så åsyftar han därmed icke att giva en svartmålning av det mänskliga livet. Tvärtom har han öppen blick för allt det stora och härliga, som människolivet kan sluta inom sig. Fastmer vill han med sitt tal om att människan av naturen är ond giva uttryck åt det enkla faktum, att det naturliga människolivet behärskas av en egocentrisk grundtendens. Från en synpunkt kan detta visserligen betecknas ss. något helt naturligt, ty sådan är faktiskt den naturliga människan; men från annan synpunkt, mätt med den gudomliga kärlekens måttstock, avslöjar just detta den naturliga människans fördärv. Gud är kärleken, hans vilja går ut på självutgivelse och offer. Människan är självisk och ”inkrökt”, hennes vilja går ut på självhävdelse och egen vinning. Och denna själviska tendens har en sådan makt, att den t.o.m. tränger in i hennes gudsförhållande och förorenar detta. Även hos Gud söker hon endast sitt eget och begår därmed dubbel synd. — Som härav framgår, har syndbegreppet fått en helt ny innebörd hos L. Hans synduppfattning är icke längre ss. den medeltida orienterad efter motsatsen andligt— sinnligt, utan efter motsatsen kärlek—självisk- — 898 —