LUTHER het. — För att övervinna de gudsfientliga makterna i människolivet har Gud själv i Kristus ingått i detsamma. Huvudintresset i Luthers k r i s t o 1 o g i (se d.o.) är, att Gud i Kristus verkligen kommit till oss och handlar med oss. Därför kan L i stor utsträckning anknyta vid det gammalkyrkliga kristologiska dogmat, som hävdade ett liknande intresse. Kristi kamp är Guds egen kamp, Kristi försoning är Guds gärning. Kristus och i Ordet, som ”driver Kristus”, samt i tron, som omfattar den i Ordet predikade Kristus, är Gud själv närvarande. Där är verklig gudsgemenskap. Men därmed får också rättfärdiggörelsen en ny innebörd. Även den blir uteslutande en guds-gärning. Att människan rättfärdiggöres, betyder, att tillgång öppnas för henne till gemenskap med Gud. Men detta sker icke genom något, som hon själv gör, el. genom en i henne inneboende kärlekens (se d.o.) kvalitet, ss. katolicismen i sin ca'ritas- (kärleks-) lära gjorde gällande; utan det sker genom den kärlek, som Gud i Kristus bevisat oss och som vi i tron mottaga. Därför måste L. gentemot katolicismens tal om ”den av kärleken formade tron” (fides carita'te forma'ta) sätta sin reformatoriska princip om rättfärdiggörelse ”genom tron allena” (sola fide). Det är icke så, att människan först måste höja sig upp på helighetens plan för att så kunna upptagas i Guds gemenskap. Av Kristus och Paulus har L. fastmer lärt, att Gud just rättfärdiggör syndaren. Allt i vårt gudsförhållande beror på nåd, men nåden betyder icke på katolicismens sätt ingjutna övernaturliga nådekrafter utan just Guds nådiga gemenskapsvilja med oss, som icke äro värda denna gemenskap. Därför kan också för L. kristendomens hela innehåll sammanfattas i ett enda ord: syndaförlåtelse, varvid tonvikten dock mindre faller på det negativa, syndens och straffets efterskänkande, än på det positiva, Guds gemenskapsvilja. Så har L. återupptäckt, att kristendomens frälsningsväg icke är lagens, utan evang:s frälsningsväg. Lagens frälsningsväg är egocentrisk: i sista hand beror allt på vad människan är el. gör. Evang:s frälsningsväg är teocentrisk: där beror allt på Gud och på den kärlek, han i Kristus bevisat oss. — Härmed är grundvalen lagd för L:s nya etik. Då Gud upptar människan i sin gemenskap utan hänsyn till hennes gärningar el. beskaffenhet, så bortfaller därmed först och främst den motivering av etiken, som katolicismen plägade giva, näml, att vi skola göra goda gärningar för att därmed vinna saligheten. En av huvudinvändningarna från katolskt håll mot L:s rättfärdiggörelsetanke har därför alltid varit, att han därmed undergräver det etiska, så att detta förlorar varje förnuftig mening. L. svarar: en sådan etik bör undergrävas. Om jag gör det goda för att därigenom vinna något annat, vore det ock själva saligheten, så visar detta, att mitt intresse icke eg. riktar sig på del goda utan på det, som jag därigenom vill uppnå. Endas» om jag gör det goda för dess egen skull, utar varje självisk sidoblick, är det verkligen gott. Men för denna nya etik är just rättfärdig-görelsetanken den rätta grundvalen. Livet i gemenskap med Gud är detsamma som det goda. Att leva i gemenskap med Gud är att leva i kärlek, ty Gud är kärleken. Här behöves ingen fråga: varför skall jag göra det goda? Vartill skall detta tjäna? Gudsgemenskapen föder omedelbart de verkligt goda gärningarna. L. går här så långt, att han t.o.m. avvisar den imperativiska formen ss. icke ägnad att ge uttryck åt det kristna etos’ egenart. Liksom det vore meningslöst att säga, att det goda trädet skall bära god frukt el. att solen skall lysa, så är det också oegentligt att om den kristne säga, att han skall göra goda gärningar. Liksom det goda trädet på gr. av sin beskaffenhet icke kan annat än bära god frukt, och liksom solen på gr. av sin natur icke kan annat än lysa, så kan den kristne icke annat än göra det goda. Han gör icke det goda för att därigenom vinna något, han gör det icke ens, emedan det är honom befallt. På frågan, varför en kristen gör det goda, blir svaret enl. L. detta: ”icke för himmelens el. helvetets skull, ej heller för ärans el. smälekens skull, utan endast och allenast emedan det synes mig gott och hjärtligen väl behagar mig, även om det icke vore bjudet.” Så vänder L. helt och hållet om det traditionella förhållandet mellan religion och sedlighet. Förut hade man sagt: man måste göra goda gärningar för att bli salig. L. svarar: man måste vara salig för att kunna göra goda gärningar. Blott den, som är salig, d.v.s. blott den, som redan lever i gemenskap med Gud, kan göra någoj^ sannskyldigt gott. För honom förlorar det etiska varje drag av trugande; han gör det, som ”hjärtligen väl behagar honom”, och gör det alltså fullkomligt spontant och utan biavsikter. Sålunda är L:s etik ett direkt utflöde ur hans teocentriska rättfärdiggörelsetanke. Träffande har L. framställt sin åskådning i bild, då han liknar den kristne vid ett rör, som i tron är öppet uppåt mot Gud, och i kärleken öppet nedåt mot nästan. Allt vad den kristne äger, har han mottagit av Gud, av den gudomliga kärleken; och allt vad han ä^er, ger han i kärlek vidare till nästan. — Att dopet, särsk. i formen av barndop, måste intaga en central — 899 — — 900 —