LYBECKBUKTEN ett långt bredare register än ungdomsproduk-tionen låtit ana. Hans i Finlands sv. litteratur oöverträffade, distinkta och tillspetsade, noggrant avslipade form omslöt nu ett varmt mänskligt, kulturpräglat känsloinnehåll, vars mognaste uttryck blev romanen ”Breven till Cecilia” (1920). En viss isolering, delvis beroende på stark dövhet, ställde oftast L:s verk utanför den litterära aktualiteten, och av hans dramatiska arbeten, det symboliskt-romantiska skådespelet ”ödlan” (1908), den politiska satiren ”Dynastin Peterberg” (1913) och dess forts. ”Den röde André” (1917), det innerliga dramat ”Bror och syster” (1915), de tragiskt färgade psykologiska studierna ”Schopenhauer” (1922) och ”Domprosten Bomander” (1923; alla utom ”ödlan” uppförda i Stockholm) var det endast ”Dynastin Peterberg”, som fångade publikintresset. Berättelsen ”Hennerson” (1916) sysslar liksom ”Den starkare” med religionspsykologiska frågor, diktcykeln ”Dödsfången” (1918) tolkar gripande känslan av det meningslösa i världskrigets människooffer, och burlesken ”Samtal med Lackau” (1925) bygger helt på L:s även i övriga verk skymtande, rätt tunna, intellektuellt färgade humor. ”Samlade arbeten” i 10 bd 1922. — Litt.: Biogr. av E. Kihl-man (1932); J. Landquist, ”Modern sv. litteratur i Finland” (1929). H.S-m. Lübeckbukten, se Lübecker Bucht. Lybecker, Georg, ämbetsman, psalmförf. (o. 1670—1716), assessor i Svea hovrätt, pietist och förf, av andliga sånger intagna i ”Mose och lamsens wisor” (1917; flera utökade uppl.). Denna samling, som har sitt namn efter Joh. Upp. 15:3, var avsedd för de pietistiska kon-ventiklarnas sammankomster i Stockholm; den präglas av världsfrånvändhet och Kristusmystik och återspeglar den tidiga pietismens i Sverige fromhetsliv och på sina ställen även spänningen i förhållandet till kyrkan. S.N. Lybecker, Georg, från 1707 friherre, krigare (1650-talet—1718), ryttare 1673, kornett 1677, ryttmästare 1682, major 1703, överstelöjtnant 1704, landshövding 1705, generalmajor av kav. 1706, generallöjtnant 1710. L:s befordran gick långsamt, och då han utnämndes till landshövding, tycktes hans militära bana avslutad. Gynnsamma yttre omständigheter och egna intriger gjorde honom dock 1706 till t.f. överbefälhavare i Finland, och trots sitt misslyckade tåg till Ingermanland 1708 och ett allmänt missnöje med hans befälsföring i Finland fick han stå kvar ända till 1710. Efter förlusten av Viborg och Kexholm avlägsnades han men blev 1712 åter t.f. chef och skötte detta år försvaret bra. Efter 1713 års olyckliga fälttåg tog sig det allmänna missnöjet sådana uttryck, att L. återkallades. Snart invecklades han i en hel härva av processer, vilka bragtes till slut först 1717, då L. av en generalkrigsrätt dömdes till döden. Han benådades dock i dec. 1717 av Karl XII och fick vistas på sin gård Värsta. P.S. Lü'beeker Bucht [bo^t], Lübeckbukten, innersta delen av Mecklenburgbukten av Östersjön; 27 m. djup. I L. mynnar Trave. M.P. Lyberg, Ernst Emil, jurist och politiker (f. 28/2 1 874), hovrättsexamen i Uppsala 1896, rådman i Falun 1906 —26, kommunalman och landstingsordf. (Kopparbergs län), direktör efter Ivan Bratt i A.-b. Vin- och spritcentralen 1928. L. var liberal led. av A.k. 1914 B (led. av Sjölagsutskottet), av F.k. 1921—28 (led. av [-Konstitutionsutskottet-] {+Konstitutionsutskot- tet+} 1921—24, av l:a Lagutskottet 1925— 26, av 2:a Särsk. utskottet 1926) och var 1926— 28 statsråd och chef för Finansdep. i G. Ekmans l:a ministär. 1921—22 var han ordf, hos Kommunalförfattningssakkunniga och har varit led., resp. ordf, i utredningar ang. skatte-utjämning och skattereglering. 1930—32 var han ordf, i styrelsen för Sveriges liberala parti och 1932 regeringens representant i undersökningskommissionen ang. Kreugerkoncernen. Th. Lübke, Wilhelm, tysk konsthistoriker (1826—93), var lärare vid flera univ., senast vid Tekniska högsk. i Karlsruhe, där han också var chef för de storhertigliga saml. L. har framförallt verkat som förf, av populärvetenskapliga arbeten i konsthistoria, klart uppställda och väl avfattade, och blev i detta avseende en föregångsman. Hans ”Ge-schichte der Archi- tektur” utkom 1855 (6 Aufl., 2 bd, 1884; sv. bearbetning av G. Upmark 1871). Synnerligen populär blev hans ”Grundriss der Kunstge-schichte” (1860), som utkom i alltmera utvidgade uppl., efter L:s död bearbetade av andra (15—17 Aufl. 1920—25 i 6 bd, det första bearbetat av E. Pernice, 2—4 av M. Semrau, 5—6 av F. Haack). Nämnas må även ”Geschichte der Renaissance in Deutschland” (1873; 3 Aufl., — 927 — — 928 —