LYCKEBYÅN Ur S.T.F.s bildarkiv. Lyckeby och Lyckebyån. T.v. vattenledningsverket. en utbyggd effekt av 230 hkr. finnes vid ån. L y k k e a el. Lyckaa omtalas som köpstad i mitten av 1400-talet men äi sannolikt äldre. På slottet residerade hövitsmannen över Lyckaa län, som omfattade ö. Blekinge. 1601 förflyttades samhällets inv. till det nyanlagda Kristianopel, och slottet, som vid flera krigstillfällen intagits av svenskarna, nedbröts; endast obetydliga ruiner återstå. M.P. Lyckebyån, upprinner n. om Kosta i Eke-berga s:n, s.ö. Småland och mynnar i Östersjön vid Lyckeby, n.ö. om Karlskrona. Flodområde 820 kvkm.; längd 100 km.; medelvatteneffekt 8,100 hkr, utbyggd effekt 1,200 hkr. S.E-s. Lyckholm, David M e 1 c h e r, industriman, kommunalman (1856—1924), övertog 1894 bryggerifirman J. W. Lyckholm & co., som en tid var en av landets största. Från 1885 verksam i kommunalpolitiken, var L. led. av Göteborgs och Bohus läns landsting sedan 1897 (ordf. 1910 —22), där han framförallt sökte främja sjukhusväsendets utveckling. L. tillhörde A.k. 1900 —08 och F.k. 1909—19 (höger; led. av Bevillningsutskottet). L. tillskrives förtjänsten av trålfiskets införande på västkusten. T.E-r. Lyckliga Arabien, se J e m e n. Lyckebyån vid Augerum. Lyckliga öarna, lat. 1'nsulæ fortuna'tæ, an tikt, stundom ännu använt namn på Kanarieöarna. Lyckohjul, se Lyckans hjul. Lyckorna (se Lycka), kur- och havsbad-ort med skyddat läge i närheten av Ljungskile i Bohuslän; o. 200 inv. Wk. Lycksalighetens ö, sv. folkbok; äldsta bevarade redaktion saknar tryckår men torde vara från 1760- el. 1770-talet. Den återger i fri övers, en episod i grevinnan d’Aulnoy's roman ”Histoi-re d’Hypolite comte de Duglas” (1690; otymplig sv. övers. 1746). L. blev efter hand en av de mest spridda sv. folkböckerna och utkom i en mängd skillingtryck, bl.a. hos Axmar i Falun (1810), en uppl. av särsk. intresse, emedan den givit Allerbom uppslaget till hans bekanta sagospel. Madame d’Aulnoy byggde episoden på en nu försvunnen fransk folksaga, sannolikt av keltiskt ursprung. Sagan berättas än i dag i exakt samma form i Medelhavsländerna. Varianter äro kända från Östeuropa (slaviskt och rumänskt språkområde) och från Irland, där hjälten i sagan vanl. är sagokungen Finns son, Ossian. — Motivet har ofta litterärt behandlats, alltid med d’Aulnoy’s roman som förebild, på sv., förutom av Atterbom, av A. Kalmeter i alexandrindikten ”Saga om Prints Adolph och Printsessan Lycksalighet” (1747). — Litt.: R. Köhler, ”Kleinere Schriften”, 2 (1900); Fr. Vetterlund, ”Atterboms sagospel Lycksalighetens ö” (1924). S.L-d. Lycksele. 1) Kommun i s.ö. delen av L. tingslag, Västerbottens län, kring öre-, Ume- och Vindelälven; 5,397,87 kvkm. (inberäknat L. köping), därav 5,123,o land; 9,186 inv. (1933; 2 inv. pr kvkm.), därav 1,043 i Björksele kyrko-bokföringsdistrikt; 32,bi kvkm. åker (1927; O,o °/o av landarealen), 3,656,98 kvkm. skogsmark. Den n. om Ume älv belägna delen av L. är rik på småsjöar och ligger i allm. 200— 400 m.ö.h. (Dobbmansberget 516 m.). S. om Ume älv är terrängen betydligt högre och mera bruten; nära v. gränsen uppnår Högberget 620 m.ö.h., N. Spetsliden 698 m. och Aisberget 716 m. Bebyggelsen är främst förlagd till älvdalarna. Flera blåbärstorkerier finnas i L. — Jämte L. köping bildar L. en församling i Lappmarkens första kontrakt, Luleå stift. M.P. 2) Lapplands enda köping, L. tingslag, Västerbottens län, vid s. stranden av Ume älv, som här bildar Hällforsen; 1,85 kvkm.; 1,717 inv. (1933). L. ligger vid järnvägen Hällnäs—Stor-umar. och är ett viktigt centrum för såväl statlig som enskild trävarurörelse. Före de moderna kommunikationsmedlens tillkomst voro de stora marknaderna i jan. och mars berömda; nu ha de förlorat i betydelse. L. har statligt — 931 — — 932 —