LYELL detta rike nådde under Alyattes (c:a 604— 563) sin största utsträckning, men hans efterträdare K r o i s o s störtades av perserkonungen Kyros, varefter L. infogades i akemeniderriket. Efter Alexander den store tillhörde L. omväx lande olika välden, slutl. Pergamon; med detta rike kom L. 133 f.Kr. under romarväldet. — Den lydiska konsten har blivit känd framförallt genom de amerikanska utgrävningarna i Sardes 1910—13. Av staden Sardes kvarstå eg. endast två starkt joniskt influerade kolonner. Viktigare är det på andra sidan Hermos liggande gravfältet. De lydiska gravarna, som förete utpräglade överensstämmelser med de frygiska, bestå av upptill spetsigt utlöpande kullar med en av kvaderstenar hopfogad gravkammare, till vilken leder en välvd gång (dro-mos). Det förnämsta gravminnesmärket är den s.k. ”Alyattes’ grav”, 69 m. hög, 400 m. i omkrets. Utomordentligt rikhaltig är den lydiska lerkärlstekniken med mörkfärgade, geometriska mönster, som visa anknytning till Syrien och hettiterkulturen. — Litt.: ”Sardis. Publications of the American society for the excavation of Sardis” (1916 f f.). C.F. Lydiska språket, det i forntiden före helleni-seringen i Lydien talade språket, är bekant genom 51 inskrifter, till största delen funna av en amerikansk exp. i Sardes 1910—13 samt i andra delar av Lydien, en i övre Egypten; av inskrifterna är en försedd med arameisk övers, och har tjänat ss. grundval för tolkningen. Inskrifterna torde stamma från tiden 500—200 f.Kr.; sju av dem äro avfattade på av assonans och arkaisk ordbildning utmärkt vers. Det lydiska alfabetet, som omfattar 26 tecken, är en utveckling av något ej närmare bestämbart grekiskt alfabet. — L.s:s släktskapsförhållanden är ett ännu olöst problem. Sammanhanget med övriga forntida mindreasiatiska språk är outrett. Dess av vissa forskare hävdade indoeuropeiska karaktär, varför bl.a. an-dragits förekomsten av två genera, ett på -5 och ett på -d (jfr lat. servu-s, istu-d), samt interrogativpronominet pis, pid (jfr oskisk-umbriska pis, pid, lat. quis, quid), kan på gr. av språkets i övrigt icke-indoeuropeiska karaktär ej säkert ådagaläggas. För sammanhang med etruskiskan kan anföras bl.a. förekomsten av casus obliquus på -l samt gemensamma drag i alfabetet; enl. Herodotos ha etruskerna utvandrat från Lydien. — Litt.: ”Sardis. Publications of the American society for the excavation of Sardis”, 6:1—2 (1916—24). C.F. Lydisk sten, se Kiselskiffer. Lydisk tonart, se Kyrkotonarter. Lydi't, se Kiselskiffer. Lydköping, se Köping, sp. 621—22. Lye, s:n i Gotlands s. hd, n.ö. om Hemse; 19,33 kvkm., därav 18,88 land; 346 inv. (1933; 18 inv. pr kvkm.); 9,14 kvkm. åker (1927; 48,4% av landarealen), 6,66 kvkm. skogsmark. — Av den romanska kyrkan (från 1100-talet) är långhuset, med en portal i n., bevarat jämte en i Lye kyrka. det senare tillbyggda tornet inmurad bildsten (gravmonument?). Koret visar gotik, med rak altarvägg; i dess tre fönster finnas väl bevarade, vackra glasmålningar. Altarskåp från 1496. — Pastorat: Garde, Etelhem, Alskog och L., S. kontraktet, Visby stift. M.P.;E.W. Lyell [laTal], Sir Charles, engelsk geolog av skotsk börd (1797—1875), studerade urspr. juridik men avbröt på gr. av ögonsjukdom 1827 definitivt den juridiska banan och ägnade sig åt studiet av naturvetenskaperna, särsk. geologien, som han redan under sin studietid i Oxford intresserat sig för. En kortare tid verkade L. som prof, i geologi vid King’s college i London men lämnade snart denna verksamhet och ägnade sig åt vetenskapen som privatlärd. — Sina geologiska erfarenheter samlade han i sitt livsverk, ”Principles of geology” (3 bd, 1830—33, många senare uppl.; sv. övers, av G. Lindström 1857; 2 uppl. 1859). Detta arbete visade en ny kurs för det geologiska tänkandet, i det att huvudpunkten i L:s åskådning var aktualismen, d.v.s. att de förändringar, som jorden undergått, förorsakats av samma krafter, som fortfarande verka på densamma. Detta antagande av ensartade (uniforma) krafter som — 937 — — 938 —