LYKAONIEN behandlats bl.a. av Ovidius i hans ”Metamorfoser”. W.N. Lykao'nien, forntida landskap på det mindre-asiatiska höglandet omkr. nuv. Karadagh, tillhörde seleukiderna 190 f.Kr. och skiftade sedan flera gånger ägare, blev romerskt 25 f.Kr. Bland L:s städer märktes Laodikeia och Ico-nium. W.N. Lykeion [-el'-], gymnasium (se d.o.) i Aten, läropiats för Aristoteles och hans skola. Jfr L y c e u m. Ly'kien, forntida landskap i Mindre Asien, utgörande den mellan Makri- och Adalia-vikar-na utskjutande halvön och begränsat i v. av Karien, i n. av Pisidien och i ö. av Pamfylien. Kulturland var i forntiden övervägande kustlandet samt floderna Xanthos’ och Limyros’ dalar. L:s viktigaste städer voro Xanthos, Myra. Telmessos, Tios, Antifellos och Oinoanda. L:s inv., 1 y k i e r n a, skulle enl. antik tradition stamma från Kreta och benämnde sig själva termiler, tremiler. De torde säkerligen vara identiska med de lukki, som omnämnas i Tell el Amarna-breven och i farao Merenptahs förteckning över de norrifrån angripande sjöfolken (c:a 1400—1200 f. Kr.). L. lades redan av Kyros under perserväldet, tillhörde efter Alexander den stores fall Antigonos, därefter ptolemaierväldet och 197—190 seleukiderriket, varefter det av romarna lades under Rhodos; 168 f.—43 e. Kr. var L. ånyo självständigt, varvid dess städer bildade det s.k. lykiska förbundet. 43 e.Kr. blev L. en romersk prov. Om lykiernas rastillhörighet råder ovisshet. Om deras språk se Lykiska språket. — Den lykiska kulturen var i flera avseenden egenartad. Särsk. märkes den lykiska gravarkitekturen, av vilken bevarats ett flertal minnesmärken. De lykiska gravarna äro pelargravar el. klippgravar, de senare med från inhemsk trävirkesarkitektur övertagen fasadinfattning. Den lykiska skulpturen var starkt grekiskt orienterad; dess förnämsta minnesmärken äro harpyj- och nereid-monumenten från Xanthos. — Egenartad var förekomsten av matriarkat (se d.o.). C.F. Lykiska språket, det i det forntida Lykien före helleniseringen och sedermera jämte grekiskan möjl. ända till fram under den tidigare medeltiden talade språket, bekant genom c:a 150 inskrifter, av vilka den berömda Xanthos-stelen är den förnämsta. Inskrifterna äro gravinskrifter och stamma från tiden 500—300 f.Kr. Rörande lykiskans släktskapsförhållanden råder ännu ovisshet. Dess indoeuropeiska karaktär, som hävdats av bl.a. Torp, Bugge och H. Pe-dersen, torde trots vissa karakteristiska drag (-n, -s ss. ackusativändelse i resp. sing. och plur., verbets personändelser) få anses obevisad. Det i senare tid av Kluge och Bork hävdade sambandet med de kaukasiska språken beror på syntaktiska likheter av till sin omfattning och sin historiska innebörd outredd natur. Samband med övriga forntida mindre-asiatiska språk är troligt men på forskningens nuv. ståndpunkt svårt att exakt klarlägga. — Litt.: V. Thomsen, ”Études lyciennes” (1899); ”Tituli Asiæ minoris”, 1 (1901). C.F. Lykke, gammal dansk adelssläkt, utslocknad på manslinjen 1701. 1) N i e 1 s L. (d. 1535), tjänade Kristian II i Sverige och under landsflykten, försonades 1528 med Fredrik I och äktade Eline, dotter till fru Inger (Römer) på östråt i Norge. L. spelade upprepade gånger en roll vid förhandlingar under de oroliga förhållandena i Danmark och Norge; bl.a. skall han ha genomdrivit utfärdandet av lejdebrevet för Kristian II 1532. L. omkom i fängelse hos sin fiende ärkebiskop Olof i Trondheim. E.Lö. 2) Jörgen L., den föregåendes syssling (d. 1583), vistades 1532—43 vid Frans I:s hov i Paris, där han ombesörjde förhandlingar mellan Danmarks och Frankrikes konungar. Hemkommen nyttjades han flitigt i diplomatiska värv i utlandet och i kommissariatsuppdrag inom riket under sjuårskriget. L. var en stor läns- och godsherre och en av de första representanterna för kontinentens adliga renässanskultur i Danmark. E.Lö. 3) C a i L., den föregåendes sonsons son (d. trol. 1699). L., som var en av Danmarks rikaste godsägare, hade skrivit ett för drottningen ytterst förnärmande brev, som slutl. kom i Fredrik HI:s händer. Mot löfte att få sona sitt brott med dryga böter erkände L. skriftligen, att han begått majestätsförbrytelse, men rymde därefter till Sverige. Han förklarades då förlustig liv, ära och gods, halshöggs in effigie, och hans gods indrogos. Först 1685, efter drottningens död, fick han återvända till Danmark. P.S. Lykke, Peder, ärkebiskop av Lund (1359— 1436), tillhörde Billeätten men antog moderns namn L. 1374 kanik i Roskilde, vann han mag.-graden utomlands och blev 1385 ärkedjäkne i Roskilde. Han ledde 1401—06 förhandlingarna om Eriks av Pommern giftermål med den engelska prinsessan Filippa och blev — 943 — — 944 —