LYKURGOS 1409 biskop i Roskilde. På konsiliet i Kon-stanz 1414 representerade L. Danmark och spelade en ej obetydlig roll bland påvemaktens motståndare på konsiliet. 1418 blev han ärkebiskop och sammankallade 1425 en allmän kyrkoförsamling i Köpenhamn, som vidtog en del åtgärder till kyrkans reformering i Kon-stanzkonsiliets anda. Han dog 1436 och begrovs i det av honom uppförda kapellet på Lunds domkyrkas sydsida, sedan kallat fru Görvels. H.Bg. Lykke, Ivar, norsk affärsman och politiker (f. 1872), efter skolgång och affärsutbildning utomlands efter vartannat delägare, ägare och verkställande direktör i den fäderneärvda firman, från 1918 I. K. Lykke A/S. L. har sedan 1916 varit en av Trondheims högerrepresentanter i Stortinget, vars president han var 1920— 21 och 1923—26. 1926—28 var han stats- och utrikesminister i spetsen för en ministär, grundad på högern och frisinnade vänstern. Viktigaste beslut härunder voro brännvinsförbu-dets upphävande, antagandet av en ny härordning samt en lag om obligatorisk skiljedom i arbetstvister (samtliga 1927). Eft,er det svåra nederlaget för högern (och frisinnade vänstern) vid valen till Stortinget på hösten 1927 avgick regeringen jan. 1928. Th. LykoTron, grekisk litteraturforskare och diktare, verksam o. 300—275 f.Kr. först i Aten och senare vid bibi, i Alexandria, där han utgav och filologiskt bearbetade de attiska komedierna och själv verkade som dramatisk diktare. L:s dramer äro förlorade; under hans namn går dikten ”Alexandra”, till formen en budbä-rarberättelse i en (fingerad) tragedi, till innehållet en utförlig spådom av sierskan Kassand-ra (se d.o.) om Tröjas fall och K:s eget olycksöde. Dikten är ryktbar för sin oerhört dunkla och förkonstlade diktion och sin måttlösa, abstrusa lärdom. Vissa partier, som syfta till förhärligande av Rom och svårligen kunna utskiljas som interpolationer, ha kommit redan medeltidens filologer att förmoda, att ”Alexandra” är ett verk av en senare diktare med namnet L. — en teori, som återupptagits av moderna forskare (J. Beloch, K. Ziegler). — Uppl.: E. Scheer (2 bd, 1881—1908), C. v. Holzinger (1895, tysk övers, och utförlig kommentar), A. W. Mair (1921, eng. övers.). — Litt.: U. v. Wila-mowitz-Möllendorff, ”Die hellenistische Dich-tung”, 2 (1924). I.H. Lykome'des, grek, myt., konung på Skyros, bland vilkens döttrar den unge Akilles (se denne) växte upp. Lykos, grek, myt., konung i Tebe, lät kasta sin brordotter Antiope i fängelse, där hon plågades av L:s’ drottning Dirke (se denna). W.N. Lykos, namn på flera forntida floder, av vilka en i Mysien med utlopp i sjön Artynia. en i Fenicien, n. om staden Berytos, en i Frygien, vid vilken Laodicea låg, och en i Pontos. W.N. Lykosu'ra, forntida stad (nu ung. Astala) i Arkadien med berömd kult av Persefone (se d.o.). Grävningar ha bl.a. blottat tempel med pelarhall, akropol m.m. — Litt.: P. Kavvadias, ”Fouilles de Lycosoura” (1893). W.N. Lyksborg, slott i Sönderjylland, se G 1 ü c k s-b u r g. Lykseth-Skogman, Magna Elvine, friherrinna, operasångerska av norsk börd (f. 6/i 1874), elev av fru Basilier-Magelsen i Oslo samt J. Forsell och G. Bratt i Stockholm. L. var 1898—99 vid Lombergs operasällskap, varvid hon sjöng en rad betydande sopranpartier i sv. landsorten. 1901—18 var hon engagerad vid Kungl. operan i Stockholm, där hon med sin vackra och särsk. på höjden mäktiga sopran efter hand sjöng alla de ledande dramatiska partierna (Agathe, Elisabeth, Eva, Brynhilde, Isolde m.fl.). G. 1) 1904—10 m. norske köpmannen O. J. Schjerven i Stockholm, 2) 1911 m. expeditionschefen friherre K. Skogman (f. n/e 1864). V.F. Lykta, ett (urspr.) flyttbart belysningsredskap för talg-, vax- el. stearinljus el. fotogen med slutet, genomskinligt glas till skydd för lågan; kan också vara hängande el. fastsittande ss. en lampa. L. och lykthållaren utbildades särsk. under renässansen i praktfullt och sirligt smide. Jfr Blindlykta, Elektrisk f i c k 1 a m-p a samt Lyster. — Bilder se sp. 947—948. v.S.;E.W. Lykta, teckenbenämning hos hästen, varvid näsryggens främre och båda sidoytor äro vita. Det vita fältet omfattar även ögonen. V.M-r. Lyktbärare, zool., se Lyktstritar. Lyktgubbar, se Irrbloss. Lyktstritar el. lyktbärare, Fulgo'ridæ, en till stritarnas grupp inom underordn. Ho-mo'ptera hörande fam., som inrymmer oftast stora, briljant färgade, tropiska insekter, många med karakteristiskt, stort, oformligt förlängt och uppsvällt huvud. Detta uppgavs förr hos en hithörande art, den surinamska 1 y k t-bäraren (Fu'lgora laterna'ria), kunna lysa mycket starkt i mörkret, men iakttagelsen har icke sedan bekräftats. En annan praktfull art är deh kinesiska lyktbäraren (Fulgo-ra candela'rid), med sabellikt förlängt huvud. S.Bgtn. Lyku'rgos, grek, myt., trakisk konung, förföljde den unge Dionysos (se d.o.) och blev till straff slagen med blindhet. Sagan berättas i Iliaden (VI, 130 ff.), en av de få homeriska anspelningarna på Dionysos. I.H. — 945 — — 946 —