LYSANDE ORGANISMER lyrik (se d.o.). — Ser man till innehållet, känslan och stämningen, kan man beteckna allt slags poesi som lyrisk; gränserna utplånas då mellan de av gammalt åtskilda genrerna 1., epos och drama. Levertins berättande dikt ”Sa-lomo och Morolf” har starkt lyrisk karaktär, likaså Strindbergs drama ”Ett drömspel”. Ser man åter till uttrycket, formen, inskränkes begreppet 1., och man förstår därmed kortare, gärna strofiska dikter, som med särsk. poetiska medel, ss. rim och meter, rytm och ordval, söka omedelbart verka på läsarens el. åhörarens känsla och inbillning. I äldre tid ansåg man ofta, att 1. var detsamma som rimmade el. metriska versstycken. Numera är formbegreppet vidgat för den lyriska dikten, som kan vara på s.k. fri vers el. på prosa; ex. på bådadera finner man i Ola Hanssons ”Notturno”. A.W-n. Ly'riker, skald, som diktar lyrik (se d.o.); lyriskt anlagd person. Lyrisk, som har avseende på el. innehåller lyrik; stämningsfull, känslorik; subjektivt poetisk. — Lyrisk scen, musik- el. operascen (motsats: talscen); benämningen härrör från 1700-talet, då man ofta betecknade sångspel och opera som lyriskt drama. A.W-n. Lyrtorsk, se Torsksläktet. Lyru'rus, se Orrsläktet. Lys, v.-biflod till Schelde, upprinner på Col-lines de TArtois i Frankrike, flyter åt ö. och n.ö., delvis på gränsen till Belgien, samt mynnar i Schelde vid Gent. Längd o. 210 km. Segelbar från Aire. Flera kanaler ha förbindelse med L. M.P. Lysa, se Lysning. Ly'saker, förstad 6 km. v. om Oslo, vid mynningen av Lysakerelven, som kommer från Bogstadvatnet; 3,458 inv. (1930). Station vid Oslo—Drammens-järnvägen. Fabriker vid älven, villabebyggelse på Fornebuhalvön el. For-nebulandet. Ax.S. Lysande organismer finnas inom både växt-och djurriket. Vad växterna angår, förekomma de endast bland bakterier och svampar, under det att de äga en mycket stor utbredning bland djuren och finnas med undantag för de fyra högsta klasserna (groddjur, kräldjur, fåglar och däggdjur) inom alla övriga större grupper. Vi ha sålunda lysande svampdjur, nässeldjur, tagg-hudingar, maskar, kräftdjur, insekter, tusen-fotingar, blötdjur, manteldjur och fiskar. Särsk. bland havsdjuren är förmågan att producera ljus vanlig men däremot sällsynt hos landdjuren (vissa insekter, ss. lysmaskar, fig. 1, och eldflugor, se d.o., och några tusenfotingar). Bland sötvattensdjuren finnas däremot icke några lysande former. Hos de encelliga organismerna lyser hela kroppen. Särsk. bekant är en liten klotformig flagellat (se d.o.), Noctilu'ca mi-lia'ris (se fig. 2), som har en vidsträckt utbredning och icke sällan förekommer även vid Sveriges västkust. Stundom uppträder den i oerhörda massor vid havsytan och framkallar då den s.k. marelden. Härtill bidraga emellertid även en hel mängd andra 1. o., ss. dino-flagellater (se d.o.) och en mängd smärre kräftdjur m.fl. De högre djuren ha emellertid särsk. lysorgan. I sin enklaste form utgöras dessa av endast körtlar, vilka producera det lysande ämnet. Genom särsk. utförsgångar kan deras sekret ant. gjuta sig över hela kroppen el., ss. hos borrmusslan Pholas (se d.o.) och hos vissa borstmaskar, flyta ut i särskilda på kroppen befintliga rännformiga bildningar. Hos bläckfiskar och fiskar ha lysorganen nått sin högsta utveckling och äro byggda efter samma princip som en strålkastare samt bestå av en samling ljusproducerande celler, bakom vilka en av fina trådar bestående reflektor finnes. Bakom denna ligger ett lager pigmentceller, som inåt helt avblända ljuset. Mellan de lysande cellerna och den över organet genomskinliga huden finnes en lins, som samlar och förstärker ljuset (fig. 3). Lysorganen äro ofta talrika och ligga då strödda över hela kroppen (fig. 4 och 5) el. färre och samlade på vissa ställen, kring ögonen o.s.v. (fig. 6 och 7), el. ock äro de, ss. hos många fiskar, belägna på nosen och likna elektriska glödlampor el. lyktor (fig. 8—10). Mera sällan lysa dessa organ, ss. hos en del fiskar, kontinuerligt, vanl. endast periodiskt och då på gr. av vissa nervretningar; bli djuren oroade, flamma de vanl. upp för en längre el. kortare stund. Det ljus, som l.o. producera, är av olika färg, grönaktigt, blått, orange och rött m.m., och innehåller helt obetydligt värmestrålar. Det är ett kallt ljus, och den härtill använda energin tyckes till allra största del (det uppgives till 100 °/o) omsättas i ljus. I en del fall har man ur det lysande körtelsekretet lyckats isolera det lysande ämnet, 1 u c i f e r i n. Detta oxideras genom medverkan av ett ferment, 1 u-c i f e r a s, till oxyluciferin, vilket därvid bringas att lysa. Hos vissa former har man vidare funnit, att ljuset ej produceras av djuren själva utan av symbiotiskt inuti lysorganen el. i körtelsekretet levande lysande bakterier. H.W. Växter med förmåga att självständigt utveckla ljus äro vissa marina peridinéer samt hattsvampar och bakterier. Produktion av ljus förekommer sålunda hos Peridi'nium- och Py-rocy'stis-arter, hos ett flertal hattsvampar (Aga'ricus-, Armilla'ria-, Myce'na- och Poly'po-rus-arter), i Sverige särsk. honungsskivlingen (se d.o.), där den är bunden vid myceliet (se L y s v e d), medan i varmare länder även frukt — 969 — — 970 —