LYSERORT liv, tills han 1830 etablerade sig i Hamburg ss. fri skriftställare och debuterade med romanen ”Benjamin. Aus der Mappe eines tauben Malers” (nytr. 1920), som i årens lopp efterföljdes av ett otal visor, noveller och sagor, de sistn. på plattyska. L. står konstnärligt under starkt inflytande av E. T. A. Hoffmann men rör sig eljest inom samma idékrets som Das junge Deutschland. — Litt.: Biogr. av F. E. Hirth (1911). Lff. Lyserort, lettisk fyrplats, 25 km. n. om Win-dau. Lysfärg, fosforescerande ämnen el. blandningar, som användas på urtavlor, o.d. Jfr Fosforescens. Ex. på 1. är Balmains 1., som väsentligen består av kalciumsulfid. Den ger en utpräglad fosforescens. N.R-e. Lysgaard [-går], hd i Viborg Amt, Jylland, s. om Viborg samt mellan Karup Aa och Gu-denaa; 383,41 kvkm.; 16,194 inv. (1930). W.P-n. Lysgas framställes genom torrdestillation av stenkol i gasverk (se d.o.). Den 1., som numera distribueras i städerna ss. hushålls- och industriellt bränsle — i myckel ringa mån använd för belysningsändamål —, är vanl. en blandning av stenkolsgas med 10—25 °/o kar-burerad vattengas (se Gasgenerator). L. från sv. gasverk har följ, sammansättning: Väte ..................... H2 53,5—58,7 % Metan.................... CH4 22,5—25,2 % Tunga kolväten ....... Cm Hn 2,i— 3,o% Koloxid .................. CO 4,7— 7,9 % Kolsyra ................. CO2 1,2— 1,9 % Syre ..................... O2 0,7— 1,5 % Kväve .................... N2 7,9—10,4 % Effektivt värmevärde kcal/kbm. 3,750—4,350. I.S. Lysgasförgiftning uppstår genom inverkan av den i lysgasen förefintliga koloxiden. Se Koloxidförgiftning. Lysgrana't, se Gr a n a t, sp. 707 och fig. 6. Ly'sias, grekisk advokat och skriftställare (o. 445—375 f.Kr.), verksam i Aten, där han dock som son av syrakusanska föräldrar aldrig fick medborgarrätt. Urspr. förmögen industriman (sköldfabrikant), blev L. liksom Isokrates ruinerad vid katastrofen 404 och tvangs att slå mynt av sin retoriska bildning. Han blev oerhört anlitad som förf, av rättegångsinlagor, av vilka han publicerade somliga i reklamsyfte. L:s’ prosakonst tar helt sikte på praktisk verkan och får därav sina förtjänster: klarhet, enkelhet, finess, träffsäker beräkning av psykologiska effekter. Den senantika litteraturforskningen såg i honom det renaste mönstret för attisk prosa. Lättast tillgängliga för nutida läsare äro anklagelselalet mot Eratosthenes — som verkat som angivare 404 — och en inlaga om statsunderstöd för en vanför klient. — Uppl.: C. Hude (1913). — Dansk övers, av C. Hude (1903). — Litt.: F. Blass, ”Die attische Beredsamkeit”, 1 (2 Aufl. 1887); E. Norden, ”Die antike Kunstprosa”, 1 (1898). LÄ. Lysi'krates, atenare, uppförde 334 f.Kr. med anledning av en seger ss. korag (se d.o.) ett ännu bevarat monument i Aten, kallat ”De-mosthenes’ lykta”, då enl. sägnen Demosthenes här skulle ha inneslutit sig för att vara ostörd; det är en av forntidens elegantaste dekorativa byggnader och det första provet på utbildad korintisk stil (se Aten med pl.). W.N.;E.W. Lysima'chia, se V i d e ö r t s 1 ä k t e t. Lysi'machos, en av diadocherna (o. 355—281 f.Kr.), styresman över Trakien, från 306 med konungatitel. I förbund med Plolemaios, Se-leukos och Kassandros bekrigade han Anligo-nos Monoftalmos och erhöll efter slaget vid Ipsos (301) Mindre Asien till Tauros. Efter strider med Anligonos’ son Demetrios blev han (285) konung även i Makedonien, sedan han gjort sig kvitt sin bundsförvant Pyrrhos. L:s’ hårdhet, som gjorde honom illa omtyckt, samt hans eftergivenhet för sin gemål, den ränk-fulla Arsinoè (se d.o. 1), bragle honom till sist olycka, och i slaget vid Kurupedion (281) förlorade han, besegrad av Seleukos, både liv och rike. H.Sj. Lyst n. 1) Diaminokapronsyra, en aminosyra tillhörande de s.k. hexonbarerna. L. förekommer i många äggviteämnen men tyckes saknas i hordein och zein, varför dessa äggviteämnen betecknas ss. biologiskt mindervärdiga. Wk. 2) Om vissa slags celler insprutas i ett djur, alstras immunkroppar, vilka tillsammans med komplemenler bilda 1. L. förstöra och upplösa de celler, som vid insprutningen framkallat immunkropparna, och benämnas alltefter det cellslag, de uppbära, hemo-1., bakterio-1., sper-mato-1. o.s.v. Wk. Lysings härad, i Östergötlands län (se karta vid Östergötland), vid Vättern och Smålandsgränsen, omfattar socknarna V. Tollstad, Ödeshög med Ödeshögs municipalsamhälle, Stora Äby, Trehörna, Rök, Heda, Svanshals och Kumla; 463,82 kvkm., därav 438,04 land; 9,512 inv. (1933; 22 inv. pr kvkm.). L. omfattar i n. en del av Tåkern och Omberg; s. därom utbreder sig bördig lerslätt. L:s s. del tillhör Holavedens nordsluttning och är rik på skog och mossar. Närmast Tåkern anstår silur; i övrigt är berggrunden i stort sett granit. 1927 utgjorde åkerarealen 118,oi kvkm. (27,i % av landarealen), skogsmarken 206,so kvkm. 1920 levde 66,7 % av befolkningen av jordbruk med binäringar, 13,7 % av industri och hantverk. L. — 975 — — 976 —