LÜTZEN dala i samma landskap 1876—93. L. var 1876 —93 föreståndare för Sveriges första, till Nydala förlagda frökontrollanstalt och därjämte 1885—93 sekreterare i Hallands läns hushållningssällskap. 1893—1913 var han lantbruks-inspektör (från 1899 byråchef) i Lantbruks-styrelsen. L. ägnade mycket intresse åt föreningsverksamheten inom jordbruket och trädgårdsskötseln. Han utgav bl.a. ”Handledning i frökontroll” (1879) och ”Sv. växtnamn” (3 bd, 1904—15). Hj.P. Lytton [li'tan], engelsk adelssläkt, se B u 1-w e r-L y 11 o n. Lüttwitz [ly'tvits], Walter von, friherre, tysk militär (f. 1859), officer vid inf. 1878, överste och reg.-chef 1907, generalmajor 1911, generallöjtnant 1914, general av inf. 1918. L. tjänstgjorde från 1894 huvudsaki. i generalstaben och var vid krigsutbrottet 1914 chef för 25 :e inf.-fördelningen. 1915 fick han befälet över 10:e armékåren (Champagne), blev i aug. 1916 arméstabschef vid 5:e armén och i nov. s.å. chef för 3:e armékåren. Efter kriget blev L. 1919 chef för Wehrkreiskommando 3 och var 1920 en av ledarna vid Kappkuppen. Efter dennas misslyckande flydde L. till utlandet men erhöll amnesti 1925. E.Bz. Lützen [ly'tsan], stad i prov. Sachsen, Tyskland, 15 km. s.v. om Leipzig; 4,469 inv. (1925). Gustav Adolf s-kapellet och Schwedenstein vid Lützen. Slott, inrymmande ett Gustav Adolfs-museum. över ett flyttblock, ”Schwedenstein”, i vars närhet Gustav II Adolf stupade, restes 1837 ett monument av järn; därintill ligger Gustav Adolfs-kapellet, uppfört 1907 efter ritning av L. I. Wahlman och dekorerat av bl.a. O. Hjortz-berg. M.P. Slaget vid L. 6/16 nov. 1632. Då Gustav II Adolf 5/ii fått veta, att Wallenstein lät sina trupper gå i vinterkvarter och bortsänt Pap-penheim, beslöt han att genast rycka fram mot L. och slå fienden. Fiendens motstånd vid övergången av Rippach omöjliggjorde dock ett anfall samma dag, och nästa morgon förhindrade dimman det avsedda tidiga angreppet. Så hann Wallenstein till slagets början samla 12,000 man med 21 kanoner mot Gustav Adolfs 15,000 med 60 kanoner. Under striden anlände 3,000 kejserliga och på aftonen ytterligare 4,000. I vetskap om dessas anmarsch sökte Wallenstein fördröja avgörandet, Gustav Adolf att påskynda det. Den kejserliga hären stödde h. flygeln mot L. och hade framför fronten landsvägen till Leipzig, vars diken fördjupats och besatts med muskelerare, till h. och v. om centern två batterier, vilkas eld korsades framför fronten. V. flygeln var oskyddad, men till dess förlängning väntades Pappenheim med sitt rytteri. Inf. var nu uppställt ung. som det svenska, musketeraravd. voro även här inskjutna mellan ryttarskvadronerna. Svenskarna ordnades på två jämnstarka träffen med kav. på flyglarna, det inhemska på den h. under konungens personliga befäl. Först kl. 11 började striden. Det sv. inf. trängde över dikena och tog fiendens v. batteri, och även h. flygeln trängde fram, omfattande fiendens v. Pappen-heims ankomst och förstärkningar från h. flygeln hejdade svenskarna. Men Pappenheim föll, hans ryttare flydde, och blott den åter tätnande dimman räddade de kejserliga. Nya kav.-reg. från fiendens v. flygel hunno nu fram, tvungo de sv. skvadronerna tillbaka och an-grepo inf. i flanken. För att rädda detta förde konungen då själv Smålands ryttare mot Picco-lominis kyrassiärer men skildes i dimman från sitt folk och föll. Huvuddelen av h. flygelns ryttare gjorde nu ett förbittrat anfall, räddade konungens lik och lösgjorde inf. Här blev striden sedan stående, men på v. flygeln vann Bernhard av Weimar, som övertagit befälet, sådana framgångar, att Wallenstein på aftonen gav order om återtåg mot Leipzig, lämnande art. i sticket. De kejserliga torde ha förlorat bortåt 4,000 man, svenskarna nära 3,000. — Litt.: Monogr. av K. Deuticke (1917); ”Gustaf II Adolf”, utg. av Generalstaben (1932). P.S. — 985 — — 986 —